måndagen den 11:e juli 2011

På plats i the West End

Det har blivit att jag på sätt och vis övergivit den här bloggen under... ett tag. Till och med mitt försök till att få liv i den igen i slutet av förra året gick inte riktigt som jag tänkt mig. Men! Sedan några veckor tillbaka är jag bosatt i världens musikalhuvudstad - London. Härifrån är den enklare för mig att hänga med på vad som händer nyhetsmässigt samt kan jag enklare och oftare gå på föreställningar då jag inte behöver oroa mig för när planet hem går.

Uppdateringar för vad som sker i Sverige kommer att bli svårare för mig härifrån, men möjligtvis kanske jag kan plocka med någon extra bloggare som kan hjälpa mig på den fronten. Jag kommer tills vidare behålla den här bloggen på svenska (då mitt mål med den här bloggen är fortfarande att försöka få ett sovande Sverige mer intresserat och aktivt inom teaterns underbara värld), men det kan komma att ske förändringar i bloggen inom en framtid. Men det tar vi när vi kommer dit.

Just nu vill jag bara passa på att tacka dig som faktiskt läser det här svamlet! Och så vill jag uppmuntra er alla att sprida den här bloggen till era vänner som är intresserade av musikalteater (eller till de vänner ni vill konvertera). Vem har sagt att vi inte kan expandera det svenska teatercommunity:t?

lördagen den 20:e november 2010

It's alive!!


URSÄKTA RÖRAN
VI BYGGER OM



Nej, nu har den här bloggen varit död alldeles för länge! Det har gått över ett år nu sedan det senaste inlägget och jag känner att det börjar bli dags att damma av min lilla blogg som knappt hann ta fart innan den dog.

Jag känner även att det är viktigt att starta upp bloggen igen just nu då det inte tycks gå särskilt bra i allmänhet för musikaler för tillfället, iallafall inte enligt Aftonbladet som i en artikel rapporterar om "fiaskon" och "föreställningar i fara", samt att personer kommenterar artikeln med saker som att "folk tröttnar". Jag vill utmana det här utlåtandet och gå ut och säga att anledningen till att musikaler inte drar in pengar som de borde inte har med åskådarnas intresse att göra. Jag tror definitivt inte att folk har tröttnat. Jag har iallafall inte tröttnat.
Och utöver det har jag på tok för mycket att säga till om för att hålla radiotystnad.

Jag hann med 17 inlägg och 13 utkast innan bloggen föll i koma. Förr syntes mina "nytt inlägg kommer snart" lite allt för ofta och inlägg kom alltför sällan. Jag ska försöka göra bättre ifrån mig den här gången.

Jag har fortfarande som mål att göra den här bloggen mer interaktiv. Har du sett en föreställning nyligen och vill berätta om den? Skicka ett email till musikalteater@live.se och du kan få din recension publicerad här. På den emailadressen kan du även nå mig för övriga frågor och kommentarer.

Några musikal-fans kvar där ute? Eller har Aftonbladet rätt? Har ni tröttnat?

söndagen den 27:e september 2009

MirandaSings


För er som inte vet vem hon är så har hon blivit en stor sensation via YouTube där hon lägger upp sina sånglektioner och allmänna tips på hur man ska göra för att lyckas i musikalvärlden. Hon ger sånglektioner där hon uppmuntrar folk att sjunga från sina axlar och inte från magen, och att det är viktigt att värma upp i minst tre timmar innan man uppträder inför folk, annars kan man ju skada sin röst!

Miranda är egentligen en karaktär skapad och spelad av Colleen Ballinger från Kalifornien, USA. Hon slog igenom via YouTube med sin akt och får många kommentarer för varje video, och eftersom att hon gör hela akten som om hon faktiskt vore denna Miranda, en ung, naiv 22åring som tror att hon har talang men gör allting tvärt emot vad man egentligen borde, så är det många som köper det och lämnar kommentarer om hur dålig hon är. Miranda vet dock att dessa människor endast är avundsjuka och har ingen poäng i det dem säger. Hon säger ofta i sina videor åt dessa människor; "Haters back off!"

Jag var i London i måndags på the Freedom Basement Club, som ligger i hjärtat av Soho, för deras Kinky Kabaret event. Jag var främst där för att se Bloomfield Avenue, ett band med skådespelare från London produktionen av Jersey Boys, som var där som öppningsakt. Det var även andra uppträdanden under kvällen, men huvudartisten för eventet var just Miranda. Jag är inget stort fan av henne och jag tycker att hennes humor är lite enformig, men jag måste säga att jag verkligen njöt av showen. Som gästartister hade hon både Leanne Jones och Liam Tamne (båda från Hairspray).

Under första delen av föreställningen sjöng hon en duett med Leanne Jones tills hon blev tvungen att avbryta showen för att Leanne inte sjöng på rätt sätt. Miranda kunde dock bara hjälpa henne tills viss del, eftersom att det är svårt att lära någon som helt enkelt inte har talangen som behövs. Miranda visade även upp sina kunskaper när det kom till mode och catwalk. Senare tog hon frågor från publiken. Hon fick bland annat frågan varför hennes ögonbryn rör sig så konstigt, vartpå hon svarade att hon var expressive, och att det är något som är viktigt för att kunna uttrycka känslor. Hon fick massor av underliga frågor och hon hade svar på dem alla. Hon förklarade att hon kunde sjunga på vilket språk som helst. Hon sjöng en låt på spanska eftersom att hon nyligen varit i Mexico, och för att bevisa att hon kunde franska sjöng hon voulez vous coucher avec moi ce soir.

I andra delen av föreställningen läste hon bland annat upp meddelanden hon fått från så kallade haters. Sedan visade hon just upp sina skådespelartalanger. Hon förklarade att det svåraste man kan göra som skådespelare är en dödsscen. För att bevisa hur bra hon var så tog hon hjälp av Liam Tamne och tillsammans sjöng de Little fall of rain från Les Misérables, Miranda spelade Eponine och Liam spelade Marius. Denna dödsscen var bland det roligaste jag sett. Det här klippet är inte från den föreställningen jag såg (det här är från när hon uppträdde i San Francisco) , men jag tyckte att ni borde se det:



Hela uppträdandet avslutades med Leanne Jones, Liam Tamne och Miranda som sjöng You Can't Stop The Beat från Hairspray;




Jag hade en jättetrevlig kväll och om en månad åker jag tillbaka till London för att se Bloomfield Avenue som uppträder på Madame Jojo's i Soho den 26e oktober. Längtar!

Hoppas att ni har det bra, och förlåt för det långa uppehållet!
Fler inlägg är påväg.

tisdagen den 26:e maj 2009

Musikal Twitter

Jag älskar bloggar. De är ett mycket bra sätt att få ut, inte bara information utan även egna åsikter och upplevelser. Men ibland går nyheter lite för fort för att jag ska kunna ha tid att skriva ett 1000 ord inlägg (jag själv tycker att ett blogginlägg med bara någon enstaka rad är rätt så meningslöst). Jag vill kunna få ut mer nyheter och få ut dem snabbare till er. Då kom jag på den briljanta idén, en hemsida som Metro har kallat "ett fenomen". Om det är ett fenomen här i Sverige tvivlar jag på, men det är väldigt praktiskt för sådana här saker.

Twitter. Jag vet inte hur populärt det är bland de svenska folket att twittra då få utav mina svenska vänner ens har det. Men det är ett praktiskt sätt för mig att få ut mer information, snabbare. Jag älskar att blogga och kommer fortfarande att göra det, men när det kommer till rena, korta nyheter så kommer jag att lägga upp de på min nya twittersida som endast kommer att tillägnas musikaler.

Jag håller mig ofta väldigt uppdaterad och lovar att hålla Twittersidan lika så. Jag kommer att twittra så fort jag hör det minsta rykte eller viskning och känner jag att jag har mer att säga än de 160 bokstäver Twitter tillåter så kommer att nytt blogginlägg inom kort.

Ni som har Twitter är välkomna att följa mina musikaluppdateringar på http://www.twitter.com/MusikalTeater. Sedan har jag även lagt in en gadget här på bloggen till höger, över arkivet där ni kan läsa de 5 senaste twittren.


Hoppas att ni alla har det bra nu när sommmaren är här! I min snara framtid ska jag än en gång till GöteborgsOperan där jag och nägra vänner till mig ska se Romeo & Julia, ser mycket fram emot det. Men något som jag ser ännu mer fram emot sker om lite mer än två veckor då jag än en gång flyger över till den underbara staden London. Åker dit för att studera en vecka, men kommer förhoppningsvis även att ha tid att se lite musikaler.

Går allt som planerat så kommer jag även i år att gå på gratismusikalfestivalen West End Live på Leicester Sq den 20e juni. Var där förra året och älskade det. Det var ett mycket bra sätt att få se vad West End har att bjuda på för tillfället. I år på programmet finns bland annat Avenue Q, La Cage Aux Folles, Chicago, Dirty Dancing, Jersey Boys, Shout!, Stomp, Thriller Live, We Will Rock You, Wicked och nyöppnade Sister Act.


onsdagen den 13:e maj 2009

Det blev en kort vår för Spring Awakening


Spring Awakening, trotts alla bra recenssioner och 5-stjärnor man ser på alla posters, kommer att stänga på West End den 30 maj. Det var i januari som showen först kom till London Off-West End på the Lyric Hammersmith. Ungefär vid samma tid stängde showen på Broadway efter två mycket lyckade år. För de som hade hört om showen från Broadway var det här en vädligt efterlängtad musikal. Diskuterade det här med en vän till mig och vi kom fram till att anledningen till att den inte höll längre måste vara så att producenterna inte vågade satsa mer. Spring Awakening fick aldrig tid att stadga sig i London och marknadsföringen för den var inget vidare, vilket ledde till att showen knappt fick en chans i London. Sedan tycks inte publiken i London ha tagit den till sig på samma sätt man gjorde på Broadway där den blev ett mindre fenomen.

En annan sak som är tråkigt nu när Spring Awakening stänger är att det visar hur dåligt det går för de mindre showerna, speciellt nu under den ekonomiska krisen. I kris har det visat sig att de som går på teater väljer de stora showerna - Phantom, Lion King, Hairspray osv - shower man kan storyn och musiken till. Man vågar inte lägga ut pengar på en show man inte är helt säker på att man kommer att tycka om.

Mitt emot the Novello Theatre där Spring Awakening nu gör sina sista föreställningar, på the Dutchess Theatre har Notes From New York satt upp två shower The Last Five Years (som gick den 6e till 10e maj) och Tick...Tick...BOOM (som går nu från den 13e till 17 maj), även dessa mindre teaterproduktioner. Har en vän som är med och producerar båda showerna och från vad jag har hört och läst (om the Last Five Years) gick produktionen jättebra. Vet inte hur informativt det här var för er, men jag är glad för deras skull. :)

En show, som nyligen öppnade på the Palace Theatre i London, som det dock bara går bättre och bättre för är Pricilla the Queen of the Desert som nu har förlängt sin bokning.

Läste i Metro för några dagar sedan att Måns Zelmerlöw har fått en roll i Chicago på West End. Vem visste att han kunde sjunga? hehe, skämt åsido, lycka till för honom. Han fick ju rollen genom att göra auditions för den så det är ju knappast så att han fick rollen eftersom att han är känd från Idol i Sverige. Alltid kul med lite svenskar på West End också.

Förhandlingar pågår mellan Björn Ulveaus och produktionsbolag om att få Kristina från Duvemåla till New York. Björn förnekar inte heller att Helen Sjöholm är uppe för rollen som Kristina. På internet pratas det om ifall hon inte är för gamal för att göra rollen. De som inte håller med säger att eftersom att hon har talangen så spelar hennes ålder eller utseende roll. Jag håller inte med. Jag håller med om att Helen Sjöholm är en väldigt duktig skådespelerska, visst. Men jag tror att det finns mycket talang inom musikalteater runtom i Sverige och jag tycker att det är dags för en ny generation att ta över scenen.

HTB-festivalen startade idag i Göteborg. I teaterväg fanns det två mindre produktioner på Göteborgs Stadsteater, men vad jag blev lite intresserad av sker på GöteborgsOperan på lördag. De har valt att kalla det "Musicals goes gay" (som om det vore något nytt) och kommer enligt programmet att vara: "Ett musikalprogram med homosexuella kompositörer med artister från GöteborgsOperans Mary Poppins ensamble." Detta tar plats i foaljén nu på lördag, den 16e, mellan kl 12:30 och 13:30, fri entré. Klicka här för att läsa mer om HBT-Festivalen i Göteborg.

måndagen den 11:e maj 2009

Jukebox Musicals

En Jukebox musical är en musikal med redan skapad musik. Oftast består en Jukebox musical av musik från ett specifikt band eller årtionde. Bland exemplen på jukebox musicals finns bland annat Mamma Mia! med musik av ABBA, Movin' Out med musik av Billy Joel, Priscilla Queen of the Desert - the Musical med musik från 80talet.

Eller de två Jukebox musikalerna jag såg i London i månadsskiftet:
Jersey Boys med musik av Frankie Valli and the Four Seasons
och We Will Rock You med musik av Queen.

Det var inte första gången jag såg Jersey Boys. Sett den 4 gånger nu faktiskt. Har redan gjort ett inlägg om den [07/02/09] men har lite saker jag kan tillägga efter att ha sett den fler gånger.

Först och främst så har the Prince Edward Theatre den trevligaste personalen jag någonsin stött på. Oavsett vad det har varit (allt från borttappade plånböcker till avbokade biljetter) så har de alltid kunnat hjälpa mig. Detta ska vara en självklarhet, men i vissa fall (på vissa andra teatrar jag inte ska nämna) så är det tyvärr inte så. Blev även förvånad av att en utav the ushers var norsk. Mycket trevlig kille!

Hur som helst. Tog med mig 9 personer att se den. Ingen utav vilka hade hört talats mycket om den innan, och många utav dem var väldigt skeptiska. Vissa utav dem sa till och med att de inte tycker om musikaler. Men i slutändan kom de alla ut ur teatern och älskade den!

Har nu sett de fyra huvudrollsinnehavarna - men fortfarande inte alla samtidigt! Det är då alltid någon som är på semester eller, som när jag såg den förra veckan, sjuk! Men Jersey Boys har väldigt bra understudies som gjorde sitt bästa att fylla rollerna, att fylla the fantaaaastic jaaackets.

Glenn Carter som Tommy DeVito. Wow! Jag har tidigare sagt att jag inte kunnat se honom som Tommy då han (1) fortfarande är Jesus för mig (efter att ha spelat Jesus i Jesus Christ Superstar på Broadway, West End och på film) och (2) för att jag såg Ben Wheeler som Tommy de första två gångerna jag såg showen i januari. Men på scen märks det tydligt att han är den mest erfarne av de fyra och han gör sin roll övertygande och gripande.
Lite roligt var det i första akten när han vid ett tillfälle skulle säga "Bobby" men råkade säga "Tommy". Ryan (som Frankie Valli) tog några extra sekunder på sig innan han sa sin nästa replik och lade lite extra betoning på ordet "Bobby" i följande mening. Under hela resterande scen hade Glenn ett stort flin i ansiktet och var, såg det ut som, väldigt nära på att brista ut i skratt. Jag älskar live teater!

Större delen av skådespelarna från första året stannade för ett andra, men ett nytt ansikte på scenen var Christopher D Hunt. Första föreställningen hade jag Chris som Nick Massi och andra föreställningen hade jag honom som Bob Crewe. Han gjorde ett riktigt bra jobb i båda rollerna, men jag måste ändå säga att jag föredrar orginalskådespelarna. Mycket trevlig kille, dock!

Stephen Ashfield (Bob Gaudio), Philip Bulcock (Nick Massi) och Ryan Molloy (Frankie Valli). Har inte tillräckligt bra ordföråd för att beskriva hur bra de (samt musikalen) är! Helt underbar! Har fortfarande inte träffat någon som inte älskat denna musikal efter att ha sett den.

Har fortfarande idéer i mitt huvud om att få denna musikal överförd till Sverige. Om någon känner en musikalproducent i Göteborgsområdet som är öppen för nya idéer så vill jag gärna bli presenterad för denne!


Igår [10/05/09] släppte Ryan Molloys hemsida ett officiellt podcastavsnitt med information om en ny CD Ryan kommer att släppa. CDn kommer att heta "Ryan Molloy sings Frankie" och kommer att släppas inom några månader. Ryan kommer alltså att spela in Frankie Valli and the Four Seasons låtar, men vilka låtar som kommer att vara med på CDn är inte klart än. Det kan du nu vara med och rösta om på Ryans hemsida. http://www.ryanmolloy.com/


Hur som helst. Det var Jersey Boys. Den andra musikalen jag såg förra veckan var We Will Rock You. Jag har en vän, Andrew Edwards, som är med i denna musikal och han kunde därför fixa House Seats (bästa platserna i teatern för mycket bra pris) åt oss.

Jag har varit väldigt skeptisk mot denna musikal och även efter att ha sett den vet jag inte helt vad jag tycker om den. Jag har aldrig riktigt varit sugen att se den då jag för det första inte gillar jukebox musicals... Kanske ska börja med att förklara varför jag inte gillar jukebox musicals. Det är väldigt simpelt egentligen och kommer ner till en sak. Storyn!

En musikal som bygger på redan existerande musik där man försökt knyta samman dessa låtar till en handling har aldrig riktigt fungerat för mig. Ta Mamma Mia! till exempel. Musik av ABBA, ett utav världens populäraste band. Redan där vet man att folk kommer att gå och se den, oavsett hur värdelös storyn är. Och ni måste erkänna att storyn inte är något vidare! En tjej som bor på en grekisk ö, ska gifta sig och har 3 potentiella pappor... Hur många skulle gå och se den om den inte hade ABBA låtar?

Å andra sidan har vi en utav mina favoritmusikaler, Jersey Boys, som även den klassas som en jukebox musical. Men vad Jersey Boys har som många andra jukebox musicals saknar är just en bra story. Skulle man ta bort musiken så skulle den fungera minst lika bra som pjäs!

Så, när jag gick in för att se We Will Rock You på the Dominion Theatre i London förberedde jag mig för att se en konsert. Jag var inte så mycket ute efter musikalen så mycket som musiken, då jag är ett stort fan av Queen. Flera personer jag pratat med har tipsat mig om den här musikalen. WWRY tycks vara en musikal som även icke-musikal-älskare tycks ha hört om och gått på. Som en sorts turistattraktion för svenskar.

Vad jag hade hört när det kom till storyn var att den utspelade sig i framtiden. Inte ens det fick mig att inse att vad jag såg på var i själva verket en Science Fiction musikal. Det var laserstrålar, rymddräkter och det var flera gånger jag satt och tänkte för mig själv "vad i hela friden är det jag ser på?".

Vet att det var någon/några på Jersey Boys som hade klagat på att det var lite högljutt. Jersey Boys kommer inte ens i närheten av hur högljudd We Will Rock You är. Redan i Front of House sitter det lappar som varnar att man kan få hörselskador och att man ser showen på egen risk. Jag själv är ung och klagar verkligen inte på ljudnivån, men känner folk som vägrar se showen just pga detta.

Klockan var halv åtta - showen skulle precis starta. Vi satt på våra parkettplatser och skulle precis stänga av våra telefoner när Nicks telefon ringer. Det var Andy som ringde från backstage på teatern. De hade tydligen tekniska problem med en hiss på scenen som inte ville fungera, så han sa att en karaktär kanske skulle få göra sin entre från ena sidan av scenen istället för upp ifrån golvet. Showen började 10 minuter för sent, och som Andy sa så kom Killer Queen gåendes in på scenen istället för att komma upp ur golvet. (Jag märkte dock ingen skillnad då jag inte sett showen tidigare)

Showen började som vilken SiFi film som helst med text på en skärm flygandes genom rymden om vad som hänt innan vi slängs in i berättelsen. (En sak måste jag säga redan nu, att oavsett hur löjlig den här musikalen känns så har den hysteriskt roliga skämt!) Viktiga årtal kommer upp, de börjar på 1900talet med lite rockhistoria, kommer upp i 2000talet då X-Factor styrde musikindustrin och vidare in i framtiden då rockmusik förbjuds och tillslut glöms borts, och all musik som görs och spelas i framtiden ska vara strukturerad, datorstyrd och övervakad.


Berättelsen startar 300 år in i framtiden. Jorden har bytt namn till "Planet Mall" och ägs och styrs av Globalsoft Corporation. I klassen som ska ta studenten på universitetet finns bland alla Ga Ga Kids en person som sticker ut. Han kallar sig för Galileo Figaro och han hör konstiga ljud och texter i sitt huvud som han inte förstår sig på. Han vägrar vara som alla andra och blir tillslut arresterad av Commander Khashoggi som är ledare för Globalsofts poliskår. På denna skola finns det även en annan fritänkande person som även hon blir tillfångatagen. Gallileo döper senare henne till Scary Bush... jag menar, Scaramouche.

I rollen som Galileo hade jag Jon Boydon som var understudy för Ricardo Alfonso, som var sjuk dagen jag såg showen. Men jag klagade inte. Jon Boydon är helt otrolig! Hans scennärvaro och framförallt hans röst. Det är något som även går till alla i showen. Möjligtvis de bästa rösterna jag någonsin hört i en musikal. Måste speciellt nämna Sabrina Aloueche som Scaramouche, Mazz Murray som Killer Queen och Rachel Tucker som Meat.

Rachel Tucker är även känd ifrån tvprogrammet I'd Do Anything; BBC's search for Nancy. Jag var en utav de som tänkte att hon fick rollen i WWRY eftersom att hon varit med i tv och kunde därför locka en bredare publik. Men vad jag inte visste, som Andy upplyste mig om, var att hon var uppe för rollen några år tidigare, innan I'd Do Anything. Hon var bland de tre sista kvar efter alla auditions, men tillslut gick rollen till någon annan. Nu fick hon rollen och gör den grymt bra!

Scaramouche och Galileo rymmer tillsammans då de inser att de båda är lika... olika. De rymmer och träffar Rachel Tuckers karaktär Meat och Matthew Collyers (understudy för Ian Carlyle) karaktär Brit. De inser att Galileo är den "utvalde" och tar med honom för att träffa de andra utstötta, rockarna.

Musikalen är fullpackad med Queen hits, men en låt som saknades, som jag trodde skulle vara med, var the Show Must Go On. Annars är de flesta utav Queens populäraste låtar med. Bohemian Rapsody är dock inte med, men innan ni blir för besvikna så gör de ett extranummer efter att showen har slutat och sjunger hela den låten (vilket enligt mig var den bästa delen av showen).

De har gjort några ändringar i låtarna för att få dem att följa handlingen och för att passa in i 2300talet. En ändring som fick mig att skratta (vilket inte var menat att vara roligt) var hur de i låten Killer Queen hade ändrat textraden "Just like Marie Antoinette" till "Surfing on the Internet".

Det är Ben Elton som skrivit manuset och jag fick veta att han är inne ungefär en gång i månaden och lägger till och tar bort saker för att hela tiden hålla musikalen uppdaterad och för att den alltid ska kännas ny. De hade nyligen lagt till några Facebook skämt. "What if I don't want to be poked?!" "Huuuh..? But everyone wants to be poked!"

Ljudet är högt och ljusdesignen är den bästa i West End. Det är stort, maffigt och futuristiskt. Jag är fortfarande inte säker på vad jag tycker om den. Om han hatar den eller älskar den. Höjdpunkterna var skämten, men den föll på storyn. Ska se om jag kan se den igen och får säga vad jag tycker efter det. Nu är jag inte säker på någonting känns det som.

Fick reda på att the Dominion Theatre har skrivit ett kontrakt med Queen vilket lyder att the Dominion får spela WWRY så länge de vill. De äger rättigheterna. I en scen i showen pratar karaktären Pop (spelad av Garry Lake) om Queen och en utav hans repliker lyder "Och de satta upp en musikal på the Dominion Theatre i London som gick i 150 år!".

De firade nyligen 7år i London och musikalen är fortfarande mycket populär ("stående ovation varje kväll"), vi får väl se om den håller i 150.



Har du sett Jersey Boys eller We Will Rock You? Har du något du vill tillägga eller komentera. Skicka ett mail till musikalteater@live.se

Spamalot till Sverige

Läste precis att Spamalot ska öppna i Sverige. Får hålla mig kort, måste verkligen komma i säng (ska upp om 3 timmar).

  • Bygger på Monty Python filmen The Holy Grail.
  • Den stängde både på West End och Broadway i januari i år. (pga den ekonomiska krisen)
  • Öppnar på Nöjesteatern i Malmö den 24 September 2010.
  • Det går att boka biljetter redan nu.
    Negativt är dock att de endast har en prisklass, och en relativt dyr sådan. 610kr/biljett.
  • Skådespelarensambeln inkluderar Anders Jansson, Johan Glans, Johan Wester och Adde Malmberg

Allt jag kan säga i nuläget är att jag är tveksam.