20 Januari 2009. Min födelsedag!Efter en härlig dag med Vicky och Nick åkte vi in till Theatreland, satte oss på en pub och väntade på att klockan skulle slå kvart i 7 då det var dags att ta sig till Prince Edward Theatre där vi skulle se Jersey Boys.
Jag hade aldrig hört talats om varken Jersey Boys eller Frankie Valli and the Four Seasons tills jag var på West End Live (gratis teaterfestival i centrala London i juni) i somras och fick höra att de var först ut på scen. De släppte bara in ett visst antal människor på Leicester Sq de dagarna och jag köade för att få komma in och lyckades få en bra plats längst fram. Överallt gick folk runt och delade ut gratis WEL-program och röda ballonger med texten "Jersey Boys" på. The Story of Frankie Valli and the Four Seasons. Aldrig hört talats om.
Christopher Biggins kommer ut på scenen och efter en lång introduktion presenterar han det första uppträdandet för dagen - Jersey Boys! Ryan Molloy kommer ut på scenen, musiken startar och han säger "sing along if you know the words". Can't take my eyes off you. Vänta lite.. Jag kan den här låten! Jag finner mig själv med att sjunga med.
Nästa låt Who Loves You. Ut på scenen kommer Jesus! Haha, även känd som Glenn Carter (som spelat Jesus i Jesus Christ Superstar på Broadway, West End och på film). Följd av Philip Bulcock, Kieran Jae (understudy för Stephen Ashfield som var sjuk den dagen) och hela casten. Låten, koreografin, jag är fast. Låten som följer är Oh What A Night (December '63), och vänta lite.. Jag känner igen den här också!Efter festivalen, efter mer än 20 uppträdanden, så är det den här som fastnade. Jag hann tyvärr inte att se den innan jag behövde flyga tillbaka till Sverige igen. Jag lyckades få tag i Cast Recordingen, jag såg alla videor som fanns på internet och när en vän till mig frågar om jag vill se den på min födelsedag tvekar jag inte en sekund. Självklart!
Musikalen är verklighetsbaserad och handlar om fyra killar som kom att bli en av Amerikas största popgrupper genom tiderna; om hur Frankie Valli, Nick Massi, Bob Gaudio och Tommy DeVito kom att bli The Four Seasons. Det är en rörande berättelse om vänskap, kärlek, maffian och vägen till success.
Ryan Molloy gör inte tisdagsföreställningar eller lördagsmatinéer och Glenn Carter var ledig, så vi hade två utav de fyra vilket, när de först kom ut på scen, var en liten besvikelse. Men jag hade inget att vara orolig för. Scott som Frankie var grym och jag har svårt att se Glenn Carter som Tommy DeVito nu då Ben Wheeler verkligen var Tommy för mig!
Ce Soirées-La. Musikalen öppnar med ett franskt rap nummer, en låt som låg på etta på hitslistan i Paris år 2000. Låten är i själva verket en cover på the Four Seasons låten Oh What a Night (December '63). Efter det får man följa The Four Seasons långt innan de blev just The Four Seasons. Det tar hela 40 minuter innan den första hitten, Sherry, spelas och vid det läget har stämningen byggts upp och direkt följer Big Girls Don't Cry och Walk Like a Man. Publiken älskar det och stämningen i teatern är på topp!
Musikalen är uppbyggd så att den berättas ur bandmedlemmarnas synvinkel. Först ut är Tommy DeVito, efter honom Bob Gaudio, följd av Nick Massi och tillsist Frankie Valli. Scenen är väldigt enkel men effektfull och ljussättningen är riktigt bra. Vid ett tillfälle i musikalen står skådespelarna med ryggen emot publiken längst bak på scenen och vi får möjligheten att se det hela från deras synvinkel vikct jag tyckte var väldigt smart gjort.
Jag gick dit för att jag älskade musiken, jag hade egentligen ingen aning om storyn. Jag fastnade verkligen för berättelsen, den är rörande, gripande och rolig! En annan sak jag tänkte på när jag såg den var åldersvariationen i publiken som varierade från ungdommar till 60åringar, och alla verkade tyckta lika bra om den! Jag kom ut ur teatern och tänkte "Oh what a night"!
Vi tyckte faktiskt så bra om den att vi såg den igen på lördagen!
Prince Edward Theatre,
19:30, 24 Januari 2009
Ryan Molloy - Frankie Valli
Ben Wheeler - Tommy DeVito
Kieran Jae - Bob Gaudio
Philip Bulcock - Nick Massi
Glenn Carter var fortfarande ledig och nu hade även Stephen Ashfield gått på semester, men nu hade vi Ryan Molloy som Frankie Valli. Jag måste tyvärr säga att Kieran Jaes performance som Bob Gaudio inte var så bra som den kunde ha varit. Han har en vacker röst och bra skådespel, men han var inte Bob Gaudio för mig. När det kommer till Ryan Molloy så hade jag rätt höga förväntningar på honom efter allt jag sett och hört. Han gjorde mig inte besviken utan levde upp till mina förväntningar och var till och med mycket bättre live än jag hört honom tidigare!
Sedan måste jag ge credit till hela ensambeln som jobbade hårt och spelade många roller varje föreställning. Alla gjorde ett grymt bra jobb i att få liv i de mindre karaktärerna. Vill speciellt nämna Simon Adkins som Bob Crewe och Jye Frasca som Joey, som båda stod ut i sina roller.
En häftig sak med den här musikalen är att jag hade aldrig tidigare hört talats om Frankie Valli and the Four Seasons, men jag hade hört flera utav låtarna tidigare! Aldrig tidigare har det funnits så mycket som en biografi om bandet sedan kom Jersey Boys. 2006 vann broadway versionen av Jersey Boys 4 Tony Awards för Best Musical, Best Actor (John Lloys Young), Best Featured Actor (Christian Hoff), och Best Lighting Design (Howell Binkley). Jersey Boys London har vunnit flera priser och är nu även nominerade till inte mindre än 5 Olivier awards!
Den här föreställning valde vi de billigaste, front seat, biljetterna igen. Den här gången satt vi längst ut på raden, vilket på ett sätt var bättre. Nu kunde vi både se deras skor och fick ingen belysning i ögonen.
Jag älskar lördagsföreställningar! Det är ett helt annat liv och en helt annan stämning i teatern från både skådespelarnas och publikens sida. Extranummret i slutet av showen med hela ensambeln fick hela publiken att ställa sig upp och dansa. Helt underbart!
Prince Edward Theatre,
19:30, 20 Januari 2009
19:30, 20 Januari 2009
Scott Monello - Frankie Valli
Ben Wheeler - Tommy DeVito
Stephen Ashfield - Bob Gaudio
Philip Bulcock - Nick Massi
Ben Wheeler - Tommy DeVito
Stephen Ashfield - Bob Gaudio
Philip Bulcock - Nick Massi
Ryan Molloy gör inte tisdagsföreställningar eller lördagsmatinéer och Glenn Carter var ledig, så vi hade två utav de fyra vilket, när de först kom ut på scen, var en liten besvikelse. Men jag hade inget att vara orolig för. Scott som Frankie var grym och jag har svårt att se Glenn Carter som Tommy DeVito nu då Ben Wheeler verkligen var Tommy för mig!
Ce Soirées-La. Musikalen öppnar med ett franskt rap nummer, en låt som låg på etta på hitslistan i Paris år 2000. Låten är i själva verket en cover på the Four Seasons låten Oh What a Night (December '63). Efter det får man följa The Four Seasons långt innan de blev just The Four Seasons. Det tar hela 40 minuter innan den första hitten, Sherry, spelas och vid det läget har stämningen byggts upp och direkt följer Big Girls Don't Cry och Walk Like a Man. Publiken älskar det och stämningen i teatern är på topp!
Musikalen är uppbyggd så att den berättas ur bandmedlemmarnas synvinkel. Först ut är Tommy DeVito, efter honom Bob Gaudio, följd av Nick Massi och tillsist Frankie Valli. Scenen är väldigt enkel men effektfull och ljussättningen är riktigt bra. Vid ett tillfälle i musikalen står skådespelarna med ryggen emot publiken längst bak på scenen och vi får möjligheten att se det hela från deras synvinkel vikct jag tyckte var väldigt smart gjort.
Jag gick dit för att jag älskade musiken, jag hade egentligen ingen aning om storyn. Jag fastnade verkligen för berättelsen, den är rörande, gripande och rolig! En annan sak jag tänkte på när jag såg den var åldersvariationen i publiken som varierade från ungdommar till 60åringar, och alla verkade tyckta lika bra om den! Jag kom ut ur teatern och tänkte "Oh what a night"!
Vi tyckte faktiskt så bra om den att vi såg den igen på lördagen!
Prince Edward Theatre,19:30, 24 Januari 2009
Ryan Molloy - Frankie Valli
Ben Wheeler - Tommy DeVito
Kieran Jae - Bob Gaudio
Philip Bulcock - Nick Massi
Glenn Carter var fortfarande ledig och nu hade även Stephen Ashfield gått på semester, men nu hade vi Ryan Molloy som Frankie Valli. Jag måste tyvärr säga att Kieran Jaes performance som Bob Gaudio inte var så bra som den kunde ha varit. Han har en vacker röst och bra skådespel, men han var inte Bob Gaudio för mig. När det kommer till Ryan Molloy så hade jag rätt höga förväntningar på honom efter allt jag sett och hört. Han gjorde mig inte besviken utan levde upp till mina förväntningar och var till och med mycket bättre live än jag hört honom tidigare!
Sedan måste jag ge credit till hela ensambeln som jobbade hårt och spelade många roller varje föreställning. Alla gjorde ett grymt bra jobb i att få liv i de mindre karaktärerna. Vill speciellt nämna Simon Adkins som Bob Crewe och Jye Frasca som Joey, som båda stod ut i sina roller.
En häftig sak med den här musikalen är att jag hade aldrig tidigare hört talats om Frankie Valli and the Four Seasons, men jag hade hört flera utav låtarna tidigare! Aldrig tidigare har det funnits så mycket som en biografi om bandet sedan kom Jersey Boys. 2006 vann broadway versionen av Jersey Boys 4 Tony Awards för Best Musical, Best Actor (John Lloys Young), Best Featured Actor (Christian Hoff), och Best Lighting Design (Howell Binkley). Jersey Boys London har vunnit flera priser och är nu även nominerade till inte mindre än 5 Olivier awards!
Den här föreställning valde vi de billigaste, front seat, biljetterna igen. Den här gången satt vi längst ut på raden, vilket på ett sätt var bättre. Nu kunde vi både se deras skor och fick ingen belysning i ögonen.
Jag älskar lördagsföreställningar! Det är ett helt annat liv och en helt annan stämning i teatern från både skådespelarnas och publikens sida. Extranummret i slutet av showen med hela ensambeln fick hela publiken att ställa sig upp och dansa. Helt underbart!
Jag rekomenderar verkligen alla till att se den här showen!
Jag är säker på att du skulle älska den lika mycket som jag gör!
Jag är säker på att du skulle älska den lika mycket som jag gör!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar