En Jukebox musical är en musikal med redan skapad musik. Oftast består en Jukebox musical av musik från ett specifikt band eller årtionde. Bland exemplen på jukebox musicals finns bland annat
med musik från 80talet.
. Sett den 4 gånger nu faktiskt. Har redan gjort ett inlägg om den [
] men har lite saker jag kan tillägga efter att ha sett den fler gånger.
Först och främst så har the Prince Edward Theatre den trevligaste personalen jag någonsin stött på. Oavsett vad det har varit (allt från borttappade plånböcker till avbokade biljetter) så har de alltid kunnat hjälpa mig. Detta ska vara en självklarhet, men i vissa fall (på vissa andra teatrar jag inte ska nämna) så är det tyvärr inte så. Blev även förvånad av att en utav the ushers var norsk. Mycket trevlig kille!
Hur som helst. Tog med mig 9 personer att se
den. Ingen utav vilka hade hört talats mycket om den innan, och många utav dem var väldigt skeptiska. Vissa utav dem sa till och med att de inte tycker om musikaler. Men i slutändan kom de alla ut ur teatern och älskade den!
Har nu sett de fyra huvudrollsinnehavarna - men fortfarande inte alla samtidigt! Det är då alltid någon som är på semester eller, som när jag såg den förra veckan, sjuk! Men Jersey Boys har väldigt bra understudies som gjorde sitt bästa att fylla rollerna, att fylla the fantaaaastic jaaackets.
Glenn Carter som Tommy DeVito. Wow! Jag har tidigare sagt att jag inte kunnat se honom som Tommy då han (1) fortfarande är Jesus för mig (efter att ha spelat Jesus i
Jesus Christ Superstar på Broadway, West End och på film) och (2) för att jag såg Ben Wheeler som Tommy de första två gångerna jag såg showen i januari. Men på scen märks det tydligt att han är den mest erfarne av de fyra och han gör sin roll övertygande och gripande.
Lite roligt var det i första akten när han vid ett tillfälle skulle säga "Bobby" men råkade säga "Tommy". Ryan (som Frankie Valli) tog några extra sekunder på sig innan han sa sin nästa replik och lade lite extra betoning på ordet "Bobby" i följande mening. Under hela resterande scen hade Glenn ett stort flin i ansiktet och var, såg det ut som, väldigt nära på att brista ut i skratt. Jag älskar live teater!
Större delen av skådespelarna från första året stannade för ett andra, men ett nytt ansikte på scenen var Christopher D Hunt. Första föreställningen hade jag Chris som Nick Massi och andra föreställningen hade jag honom som Bob Crewe. Han gjorde ett riktigt bra jobb i båda rollerna, men jag måste ändå säga att jag föredrar orginalskådespelarna. Mycket trevlig kille, dock!
Stephen Ashfield (Bob Gaudio), Philip Bulcock (Nick Massi) och Ryan Molloy (Frankie Valli). Har inte tillräckligt bra ordföråd för att beskriva hur bra de (samt musikalen) är! Helt underbar! Har fortfarande inte träffat någon som inte älskat denna musikal efter att ha sett den.
Har fortfarande idéer i mitt huvud om att få denna musikal överförd till Sverige. Om någon känner en musikalproducent i Göteborgsområdet som är öppen för nya idéer så vill jag gärna bli presenterad för denne!
Igår [10/05/09] släppte
Ryan Molloys hemsida ett officiellt podcastavsnitt med information om en ny CD Ryan kommer att släppa. CDn kommer att heta "Ryan Molloy sings Frankie" och kommer att släppas inom några månader. Ryan kommer alltså att spela in Frankie Valli and the Four Seasons låtar, men vilka låtar som kommer att vara med på CDn är inte klart än. Det kan du nu vara med och rösta om på Ryans hemsida.
http://www.ryanmolloy.com/Hur som helst. Det var Jersey Boys. Den andra musikalen jag såg förra veckan var We Will Rock You. Jag har en vän, Andrew Edwards, som är med i denna musikal och han kunde därför fixa House Seats (bästa platserna i teatern för mycket bra pris) åt oss.
Jag har varit väldigt skeptisk mot denna musikal och även efter att ha sett den vet jag inte helt vad jag tycker om den. Jag har aldrig riktigt varit sugen att se den då jag för det första inte gillar jukebox musicals... Kanske ska börja med att förklara varför jag inte gillar jukebox musicals. Det är väldigt simpelt egentligen och kommer ner till en sak. Storyn!
En musikal som bygger på redan existerande musik där man försökt knyta samman dessa låtar till en handling har aldrig riktigt fungerat för mig. Ta
Mamma Mia! till exempel. Musik av ABBA, ett utav världens populäraste band. Redan där vet man att folk kommer att gå och se den, oavsett hur värdelös storyn är. Och ni måste erkänna att storyn inte är något vidare! En tjej som bor på en grekisk ö, ska gifta sig och har 3 potentiella pappor... Hur många skulle gå och se den om den inte hade ABBA låtar?
Å andra sidan har vi en utav mina favoritmusikaler,
Jersey Boys, som även den klassas som en jukebox musical. Men vad
Jersey Boys har som många andra jukebox musicals saknar är just en bra story. Skulle man ta bort musiken så skulle den fungera minst lika bra som pjäs!
Så, när jag gick in för att se
We Will Rock You på the Dominion Theatre i London förberedde jag mig för att se en
konsert. Jag var inte så mycket ute efter musikalen så mycket som musiken, då jag är ett stort fan av Queen. Flera personer jag pratat med har tipsat mig om den här musikalen. WWRY tycks vara en musikal som även icke-musikal-älskare tycks ha hört om och gått på. Som en sorts turistattraktion för svenskar.
Vad jag hade hört när det kom till storyn var att den utspelade sig i framtiden. Inte ens det fick mig att inse att vad jag såg på var i själva verket en Science Fiction musikal. Det var laserstrålar, rymddräkter och det var flera gånger jag satt och tänkte för mig själv "vad i hela friden är det jag ser på?".
Vet att det var någon/några på Jersey Boys som hade klagat på att det var lite högljutt. Jersey Boys kommer inte ens i närheten av hur högljudd
We Will Rock You är. Redan i Front of House sitter det lappar som varnar att man kan få hörselskador och att man ser showen på egen risk. Jag själv är ung och klagar verkligen inte på ljudnivån, men känner folk som vägrar se showen just pga detta.
Klockan var halv åtta - showen skulle precis starta. Vi satt på våra parkettplatser och skulle precis stänga av våra telefoner när Nicks telefon ringer. Det var Andy som ringde från backstage på teatern. De hade tydligen tekniska problem med en hiss på scenen som inte ville fungera, så han sa att en karaktär kanske skulle få göra sin entre från ena sidan av scenen istället för upp ifrån golvet. Showen började 10 minuter för sent, och som Andy sa så kom Killer Queen gåendes in på scenen istället för att komma upp ur golvet. (Jag märkte dock ingen skillnad då jag inte sett showen tidigare)
Showen började som vilken SiFi film som helst med text på en skärm flygandes genom rymden om vad som hänt innan vi slängs in i berättelsen. (En sak måste jag säga redan nu, att oavsett hur löjlig den här musikalen känns så har den hysteriskt roliga skämt!) Viktiga årtal kommer upp, de börjar på 1900talet med lite rockhistoria, kommer upp i 2000talet då X-Factor styrde musikindustrin och vidare in i framtiden då rockmusik förbjuds och tillslut glöms borts, och all musik som görs och spelas i framtiden ska vara strukturerad, datorstyrd och övervakad.
Berättelsen startar 300 år in i framtiden. Jorden har bytt namn till "Planet Mall" och ägs och styrs av Globalsoft Corporation. I klassen som ska ta studenten på universitetet finns bland alla Ga Ga Kids en person som sticker ut. Han kallar sig för Galileo Figaro och han hör konstiga ljud och texter i sitt huvud som han inte förstår sig på. Han vägrar vara som alla andra och blir tillslut arresterad av Commander Khashoggi som är ledare för Globalsofts poliskår. På denna skola finns det även en annan fritänkande person som även hon blir tillfångatagen. Gallileo döper senare henne till Scary Bush... jag menar, Scaramouche.
I rollen som Galileo hade jag Jon Boydon som var understudy för Ricardo Alfonso, som var sjuk dagen jag såg showen. Men jag klagade inte. Jon Boydon är helt otrolig! Hans scennärvaro och framförallt hans röst. Det är något som även går till alla i showen. Möjligtvis de bästa rösterna jag någonsin hört i en musikal. Måste speciellt nämna Sabrina Aloueche som Scaramouche, Mazz Murray som Killer Queen och Rachel Tucker som Meat.
Rachel Tucker är även känd ifrån tvprogrammet
I'd Do Anything; BBC's search for Nancy. Jag var en utav de som tänkte att hon fick rollen i WWRY eftersom att hon varit med i tv och kunde därför locka en bredare publik. Men vad jag inte visste, som Andy upplyste mig om, var att hon var uppe för rollen några år tidigare, innan
I'd Do Anything. Hon var bland de tre sista kvar efter alla auditions, men tillslut gick rollen till någon annan. Nu fick hon rollen och gör den grymt bra!
Scaramouche och Galileo rymmer tillsammans då de inser att de båda är lika... olika. De rymmer och träffar Rachel Tuckers karaktär Meat och Matthew Collyers (understudy för Ian Carlyle) karaktär Brit. De inser att Galileo är den "utvalde" och tar med honom för att träffa de andra utstötta, rockarna.
Musikalen är fullpackad med Queen hits, men en låt som saknades, som jag trodde skulle vara med, var
the Show Must Go On. Annars är de flesta utav Queens populäraste låtar med. Bohemian Rapsody är dock inte med, men innan ni blir för besvikna så gör de ett extranummer efter att showen har slutat och sjunger hela den låten (vilket enligt mig var den bästa delen av showen).
De har gjort några ändringar i låtarna för att få dem att följa handlingen och för att passa in i 2300talet. En ändring som fick mig att skratta (vilket inte var menat att vara roligt) var hur de i låten
Killer Queen hade ändrat textraden "Just like Marie Antoinette" till "Surfing on the Internet".
Det är Ben Elton som skrivit manuset och jag fick veta att han är inne ungefär en gång i månaden och lägger till och tar bort saker för att hela tiden hålla musikalen uppdaterad och för att den alltid ska kännas ny. De hade nyligen lagt till några Facebook skämt. "What if I don't want to be poked?!" "Huuuh..? But
everyone wants to be poked!"
Ljudet är högt och ljusdesignen är den bästa i West End. Det är stort, maffigt och futuristiskt. Jag är fortfarande inte säker på vad jag tycker om den. Om han hatar den eller älskar den. Höjdpunkterna var skämten, men den föll på storyn. Ska se om jag kan se den igen och får säga vad jag tycker efter det. Nu är jag inte säker på någonting känns det som.
Fick reda på att the Dominion Theatre har skrivit ett kontrakt med Queen vilket lyder att the Dominion får spela WWRY så länge de vill. De äger rättigheterna. I en scen i showen pratar karaktären Pop (spelad av Garry Lake) om Queen och en utav hans repliker lyder "Och de satta upp en musikal på the Dominion Theatre i London som gick i 150 år!".
De firade nyligen 7år i London och musikalen är fortfarande mycket populär ("stående ovation varje kväll"), vi får väl se om den håller i 150.
Har du sett Jersey Boys eller We Will Rock You? Har du något du vill tillägga eller komentera. Skicka ett mail till musikalteater@live.se
Inlägg
