Jersey Boys

20 Januari 2009. Min födelsedag!

Efter en härlig dag med Vicky och Nick åkte vi in till Theatreland, satte oss på en pub och väntade på att klockan skulle slå kvart i 7 då det var dags att ta sig till Prince Edward Theatre där vi skulle se Jersey Boys.

Jag hade aldrig hört talats om varken Jersey Boys eller Frankie Valli and the Four Seasons tills jag var på West End Live (gratis teaterfestival i centrala London i juni) i somras och fick höra att de var först ut på scen. De släppte bara in ett visst antal människor på Leicester Sq de dagarna och jag köade för att få komma in och lyckades få en bra plats längst fram. Överallt gick folk runt och delade ut gratis WEL-program och röda ballonger med texten "Jersey Boys" på. The Story of Frankie Valli and the Four Seasons. Aldrig hört talats om.

Christopher Biggins kommer ut på scenen och efter en lång introduktion presenterar han det första uppträdandet för dagen - Jersey Boys! Ryan Molloy kommer ut på scenen, musiken startar och han säger "sing along if you know the words". Can't take my eyes off you. Vänta lite.. Jag kan den här låten! Jag finner mig själv med att sjunga med.

Nästa låt Who Loves You. Ut på scenen kommer Jesus! Haha, även känd som Glenn Carter (som spelat Jesus i Jesus Christ Superstar på Broadway, West End och på film). Följd av Philip Bulcock, Kieran Jae (understudy för Stephen Ashfield som var sjuk den dagen) och hela casten. Låten, koreografin, jag är fast. Låten som följer är Oh What A Night (December '63), och vänta lite.. Jag känner igen den här också!

Efter festivalen, efter mer än 20 uppträdanden, så är det den här som fastnade. Jag hann tyvärr inte att se den innan jag behövde flyga tillbaka till Sverige igen. Jag lyckades få tag i Cast Recordingen, jag såg alla videor som fanns på internet och när en vän till mig frågar om jag vill se den på min födelsedag tvekar jag inte en sekund. Självklart!

Även vid denna musikal försökte vi spara så mycket pengar som möjligt. De billigaste biljetterna kostade £21.50, och då kunde vi välja mellan att antingen sitta längst bak (i royal circle) eller längst fram (i stalls). Vi valde att sitta längst fram, och vi kunde inte ha fått bättre biljetter! Längst fram i mitten! Visst att vi inte kunde se deras fötter och fick strålkastarna i ögonen vid vissa tillfällen. Men när "The Four Seasons" uppträder gör de oftast detta längst fram på scen och då fick man, när man satt längst fram, en äkta konsertkänsla och det kändes verkligen som att vi satt och såg de äkta Four Seasons.

Musikalen är verklighetsbaserad och handlar om fyra killar som kom att bli en av Amerikas största popgrupper genom tiderna; om hur Frankie Valli, Nick Massi, Bob Gaudio och Tommy DeVito kom att bli The Four Seasons. Det är en rörande berättelse om vänskap, kärlek, maffian och vägen till success.

Prince Edward Theatre,
19:30, 20 Januari 2009

Scott Monello - Frankie Valli
Ben Wheeler - Tommy DeVito
Stephen Ashfield - Bob Gaudio
Philip Bulcock - Nick Massi

Ryan Molloy gör inte tisdagsföreställningar eller lördagsmatinéer och Glenn Carter var ledig, så vi hade två utav de fyra vilket, när de först kom ut på scen, var en liten besvikelse. Men jag hade inget att vara orolig för. Scott som Frankie var grym och jag har svårt att se Glenn Carter som Tommy DeVito nu då Ben Wheeler verkligen var Tommy för mig!

Ce Soirées-La. Musikalen öppnar med ett franskt rap nummer, en låt som låg på etta på hitslistan i Paris år 2000. Låten är i själva verket en cover på the Four Seasons låten Oh What a Night (December '63). Efter det får man följa The Four Seasons långt innan de blev just The Four Seasons. Det tar hela 40 minuter innan den första hitten, Sherry, spelas och vid det läget har stämningen byggts upp och direkt följer Big Girls Don't Cry och Walk Like a Man. Publiken älskar det och stämningen i teatern är på topp!

Musikalen är uppbyggd så att den berättas ur bandmedlemmarnas synvinkel. Först ut är Tommy DeVito, efter honom Bob Gaudio, följd av Nick Massi och tillsist Frankie Valli. Scenen är väldigt enkel men effektfull och ljussättningen är riktigt bra. Vid ett tillfälle i musikalen står skådespelarna med ryggen emot publiken längst bak på scenen och vi får möjligheten att se det hela från deras synvinkel vikct jag tyckte var väldigt smart gjort.

Jag gick dit för att jag älskade musiken, jag hade egentligen ingen aning om storyn. Jag fastnade verkligen för berättelsen, den är rörande, gripande och rolig! En annan sak jag tänkte på när jag såg den var åldersvariationen i publiken som varierade från ungdommar till 60åringar, och alla verkade tyckta lika bra om den! Jag kom ut ur teatern och tänkte "Oh what a night"!

Vi tyckte faktiskt så bra om den att vi såg den igen på lördagen!

Prince Edward Theatre,
19:30, 24 Januari 2009

Ryan Molloy - Frankie Valli
Ben Wheeler - Tommy DeVito
Kieran Jae - Bob Gaudio
Philip Bulcock - Nick Massi

Glenn Carter var fortfarande ledig och nu hade även Stephen Ashfield gått på semester, men nu hade vi Ryan Molloy som Frankie Valli. Jag måste tyvärr säga att Kieran Jaes performance som Bob Gaudio inte var så bra som den kunde ha varit. Han har en vacker röst och bra skådespel, men han var inte Bob Gaudio för mig. När det kommer till Ryan Molloy så hade jag rätt höga förväntningar på honom efter allt jag sett och hört. Han gjorde mig inte besviken utan levde upp till mina förväntningar och var till och med mycket bättre live än jag hört honom tidigare!

Sedan måste jag ge credit till hela ensambeln som jobbade hårt och spelade många roller varje föreställning. Alla gjorde ett grymt bra jobb i att få liv i de mindre karaktärerna. Vill speciellt nämna Simon Adkins som Bob Crewe och Jye Frasca som Joey, som båda stod ut i sina roller.

En häftig sak med den här musikalen är att jag hade aldrig tidigare hört talats om Frankie Valli and the Four Seasons, men jag hade hört flera utav låtarna tidigare! Aldrig tidigare har det funnits så mycket som en biografi om bandet sedan kom Jersey Boys. 2006 vann broadway versionen av Jersey Boys 4 Tony Awards för Best Musical, Best Actor (John Lloys Young), Best Featured Actor (Christian Hoff), och Best Lighting Design (Howell Binkley). Jersey Boys London har vunnit flera priser och är nu även nominerade till inte mindre än 5 Olivier awards!

Den här föreställning valde vi de billigaste, front seat, biljetterna igen. Den här gången satt vi längst ut på raden, vilket på ett sätt var bättre. Nu kunde vi både se deras skor och fick ingen belysning i ögonen.

Jag älskar lördagsföreställningar! Det är ett helt annat liv och en helt annan stämning i teatern från både skådespelarnas och publikens sida. Extranummret i slutet av showen med hela ensambeln fick hela publiken att ställa sig upp och dansa. Helt underbart!

Jag rekomenderar verkligen alla till att se den här showen!
Jag är säker på att du skulle älska den lika mycket som jag gör!

Avenue Q

Tog flyget från Göteborg City Airport klockan 10:50 den 19e Januari. Några timmar senare var man ute och drog på stan i London med min goda vän Vicky. Vi hade bestämt att ifall vi hann så skulle vi se Avenue Q samma dag. Vi hann gott och väl, så vi tog oss till Noël Coward Theatre, köpte våra biljetter och gick på "theatre-spotting" tills det var dags att gå tillbaka till teatern.

Det här är inte första gången jag ser Avenue Q. Min femte för att vara exakt. Har sett den tre gånger innan på West End och en gång i Sverige under Riksteaterns turné stopp i Skövde. Avenue Q var den första show jag såg på West End och den kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

För er som inte vet så består Avenue Q av hälften skådespelare och hälften dockor. Det kan låta väldigt skumt för en som inte sett showen tidigare, speciellt då man ser skådespelarna sköta dockorna på scen. Men bara man lyckas få sitt huvud runt det så är detta en show som jag tycker att alla måste se! Den har beskrivits som Sesame Street för vuxna, och även om den innehåller en hel del svordomar, vuxetmatereal och docksex(!) så har den här showen ett riktigt hjärta. Den handlar om att växa upp och acceptera den värld vi lever i.

Om det är så att du vill se den här showen så får du ta och skynda dig då den håller på att stänga jorden över. I Sverige har den redan stängt och turnén är nu över. På West End stänger den, den 28 mars. Är inte säker på hur det är på Broadway och övriga länder den går i.

I alla fall. Vi kom tillbaka till Noël Coward Theatre vid klockan 19 (föreställningen började 19:30), vi köpte oss var sina program och gick och satte oss i Dress Circle baren. Vi ville se så många musikaler som möjligt och för att ha råd med det så försökte vi komma undan så billigt som möjligt med biljetterna. Till Avenue Q bokade vi £10 biljetterna. Jag har haft dessa biljetter tidigare och jag tycker inte att de är så dåliga alls. Noël Coward är en relativt liten teater och vart du än sitter så är du inte mil från scenen. Vi satt på en balkong Stage Left (höger från publikens synvinkel). The ushers (platsvisarna) är oftast mycket trevliga och hjälpsamma och är det så att du har usla biljetter så brukar det oftast vara okej att byta upp dig lite så vidare det inte satt någon annan där (Om du själv ska göra det här försök inte att byta upp dig för mycket! Du har inte betalat för att få sitta på de bästa platsera i teatern och att försöka sätta dig där är bara ohövligt mot de som faktiskt betalat £40 för sina biljetter). Vi lyckades byta upp oss så att vi satt på balkongen, stage left, närmast scenen. Underbara platser om ni frågar mig!

Daniel Boys - Princeton/Rod
Julie Atherton - Kate/Lucy
Mark Goldthorp - Nicky/Trekkie
Joanna Ampil - Christmas Eve
Rachel Jerram - Mrs T
Christopher Fry - Brian
Edward Baruwa - Gary

Jag kan showen näst intill utantill, men vad jag verkligen såg fram emot var att se Julie Atherton. Hon var en av the Original London Cast, men hon slutade med de andra December 2007. Hon kom tillbaka för ungefär en, nästan två nu, månader sedan när Rebecca Lock slutade. Julie är min favorit Kate och hon levde verkligen upp till mina förväntningar. Hon fick mig att gråta av skratt för skämt jag redan hört flera gånger.

Daniel gör en otroligt söt Princeton och den roligaste Rod jag någonsin sett! Han har en otroligt vacker röst och när han sjunger Purpose får det mig alltid att rysa. Hela ensambeln gjorde en riktigt bra föreställning. Den enda jag har ett problem med är Edward som Gary. Jag hade turen att få se Delroy Atkinsons sista föreställning i Avenue Q den 23e Juni 2008 (han hade egentligen slutat en månad tidigare men kom och gjorde en extra föreställning den dagen). Ingen gör en bättre Gary and Delroy! Jag gillar inte riktigt sättet Edward spelar honom på och det känns inte riktigt som om han förstår Garyskämten. Jag tror att han är en för seriös skådespelare (han kom precis från att ha spelat Enjolras i Les Mis) för att spela Gary.

Efter föreställningar brukar jag gå till Stage Door för att få mina program signerade och för att få möjligheten att prata med skådespelarna om föreställningen jag nyss sett. Efter Avenue Q gick vi till Noël Coward Theatre's Stage Door (inte min första gång där) och jag blev mycket smickrad när Daniel kände igen mig och undrade hur jag har haft det sedan sist vi träffades.

Det kommer att bli väldigt tomt när Avenue Q stänger. Det här var troligtvis sista gången jag fick se showen då jag inte ska tillbaka till London förrens slutet av april/början av maj. Men men...

Everything in life is only for now