Do you hear the people sing?

På plats i the West End

2011-07-11T21:59:00.004+02:00

Det har blivit att jag på sätt och vis övergivit den här bloggen under... ett tag. Till och med mitt försök till att få liv i den igen i slutet av förra året gick inte riktigt som jag tänkt mig. Men! Sedan några veckor tillbaka är jag bosatt i världens musikalhuvudstad - London. Härifrån är den enklare för mig att hänga med på vad som händer nyhetsmässigt samt kan jag enklare och oftare gå på föreställningar då jag inte behöver oroa mig för när planet hem går.

Uppdateringar för vad som sker i Sverige kommer att bli svårare för mig härifrån, men möjligtvis kanske jag kan plocka med någon extra bloggare som kan hjälpa mig på den fronten. Jag kommer tills vidare behålla den här bloggen på svenska (då mitt mål med den här bloggen är fortfarande att försöka få ett sovande Sverige mer intresserat och aktivt inom teaterns underbara värld), men det kan komma att ske förändringar i bloggen inom en framtid. Men det tar vi när vi kommer dit.

Just nu vill jag bara passa på att tacka dig som faktiskt läser det här svamlet! Och så vill jag uppmuntra er alla att sprida den här bloggen till era vänner som är intresserade av musikalteater (eller till de vänner ni vill konvertera). Vem har sagt att vi inte kan expandera det svenska teatercommunity:t?

It's alive!!

2010-11-20T01:21:00.002+01:00

URSÄKTA RÖRAN
VI BYGGER OM

Nej, nu har den här bloggen varit död alldeles för länge! Det har gått över ett år nu sedan det senaste inlägget och jag känner att det börjar bli dags att damma av min lilla blogg som knappt hann ta fart innan den dog.

Jag känner även att det är viktigt att starta upp bloggen igen just nu då det inte tycks gå särskilt bra i allmänhet för musikaler för tillfället, iallafall inte enligt Aftonbladet som i en artikel rapporterar om "fiaskon" och "föreställningar i fara", samt att personer kommenterar artikeln med saker som att "folk tröttnar". Jag vill utmana det här utlåtandet och gå ut och säga att anledningen till att musikaler inte drar in pengar som de borde inte har med åskådarnas intresse att göra. Jag tror definitivt inte att folk har tröttnat. Jag har iallafall inte tröttnat.
Och utöver det har jag på tok för mycket att säga till om för att hålla radiotystnad.

Jag hann med 17 inlägg och 13 utkast innan bloggen föll i koma. Förr syntes mina "nytt inlägg kommer snart" lite allt för ofta och inlägg kom alltför sällan. Jag ska försöka göra bättre ifrån mig den här gången.

Jag har fortfarande som mål att göra den här bloggen mer interaktiv. Har du sett en föreställning nyligen och vill berätta om den? Skicka ett email till musikalteater@live.se och du kan få din recension publicerad här. På den emailadressen kan du även nå mig för övriga frågor och kommentarer.

Några musikal-fans kvar där ute? Eller har Aftonbladet rätt? Har ni tröttnat?

MirandaSings

2009-09-27T21:36:00.009+02:00

MirandaSings på YouTube

För er som inte vet vem hon är så har hon blivit en stor sensation via YouTube där hon lägger upp sina sånglektioner och allmänna tips på hur man ska göra för att lyckas i musikalvärlden. Hon ger sånglektioner där hon uppmuntrar folk att sjunga från sina axlar och inte från magen, och att det är viktigt att värma upp i minst tre timmar innan man uppträder inför folk, annars kan man ju skada sin röst!

Miranda är egentligen en karaktär skapad och spelad av Colleen Ballinger från Kalifornien, USA. Hon slog igenom via YouTube med sin akt och får många kommentarer för varje video, och eftersom att hon gör hela akten som om hon faktiskt vore denna Miranda, en ung, naiv 22åring som tror att hon har talang men gör allting tvärt emot vad man egentligen borde, så är det många som köper det och lämnar kommentarer om hur dålig hon är. Miranda vet dock att dessa människor endast är avundsjuka och har ingen poäng i det dem säger. Hon säger ofta i sina videor åt dessa människor; "Haters back off!"

Jag var i London i måndags på the Freedom Basement Club, som ligger i hjärtat av Soho, för deras Kinky Kabaret event. Jag var främst där för att se Bloomfield Avenue, ett band med skådespelare från London produktionen av Jersey Boys, som var där som öppningsakt. Det var även andra uppträdanden under kvällen, men huvudartisten för eventet var just Miranda. Jag är inget stort fan av henne och jag tycker att hennes humor är lite enformig, men jag måste säga att jag verkligen njöt av showen. Som gästartister hade hon både Leanne Jones och Liam Tamne (båda från Hairspray).

Under första delen av föreställningen sjöng hon en duett med Leanne Jones tills hon blev tvungen att avbryta showen för att Leanne inte sjöng på rätt sätt. Miranda kunde dock bara hjälpa henne tills viss del, eftersom att det är svårt att lära någon som helt enkelt inte har talangen som behövs. Miranda visade även upp sina kunskaper när det kom till mode och catwalk. Senare tog hon frågor från publiken. Hon fick bland annat frågan varför hennes ögonbryn rör sig så konstigt, vartpå hon svarade att hon var expressive, och att det är något som är viktigt för att kunna uttrycka känslor. Hon fick massor av underliga frågor och hon hade svar på dem alla. Hon förklarade att hon kunde sjunga på vilket språk som helst. Hon sjöng en låt på spanska eftersom att hon nyligen varit i Mexico, och för att bevisa att hon kunde franska sjöng hon voulez vous coucher avec moi ce soir.

I andra delen av föreställningen läste hon bland annat upp meddelanden hon fått från så kallade haters. Sedan visade hon just upp sina skådespelartalanger. Hon förklarade att det svåraste man kan göra som skådespelare är en dödsscen. För att bevisa hur bra hon var så tog hon hjälp av Liam Tamne och tillsammans sjöng de Little fall of rain från Les Misérables, Miranda spelade Eponine och Liam spelade Marius. Denna dödsscen var bland det roligaste jag sett. Det här klippet är inte från den föreställningen jag såg (det här är från när hon uppträdde i San Francisco) , men jag tyckte att ni borde se det:

Hela uppträdandet avslutades med Leanne Jones, Liam Tamne och Miranda som sjöng You Can't Stop The Beat från Hairspray;

Jag hade en jättetrevlig kväll och om en månad åker jag tillbaka till London för att se Bloomfield Avenue som uppträder på Madame Jojo's i Soho den 26e oktober. Längtar!

Hoppas att ni har det bra, och förlåt för det långa uppehållet!
Fler inlägg är påväg.

Musikal Twitter

2009-05-26T19:51:00.003+02:00

Jag älskar bloggar. De är ett mycket bra sätt att få ut, inte bara information utan även egna åsikter och upplevelser. Men ibland går nyheter lite för fort för att jag ska kunna ha tid att skriva ett 1000 ord inlägg (jag själv tycker att ett blogginlägg med bara någon enstaka rad är rätt så meningslöst). Jag vill kunna få ut mer nyheter och få ut dem snabbare till er. Då kom jag på den briljanta idén, en hemsida som Metro har kallat "ett fenomen". Om det är ett fenomen här i Sverige tvivlar jag på, men det är väldigt praktiskt för sådana här saker.

Twitter. Jag vet inte hur populärt det är bland de svenska folket att twittra då få utav mina svenska vänner ens har det. Men det är ett praktiskt sätt för mig att få ut mer information, snabbare. Jag älskar att blogga och kommer fortfarande att göra det, men när det kommer till rena, korta nyheter så kommer jag att lägga upp de på min nya twittersida som endast kommer att tillägnas musikaler.

Jag håller mig ofta väldigt uppdaterad och lovar att hålla Twittersidan lika så. Jag kommer att twittra så fort jag hör det minsta rykte eller viskning och känner jag att jag har mer att säga än de 160 bokstäver Twitter tillåter så kommer att nytt blogginlägg inom kort.

Ni som har Twitter är välkomna att följa mina musikaluppdateringar på http://www.twitter.com/MusikalTeater. Sedan har jag även lagt in en gadget här på bloggen till höger, över arkivet där ni kan läsa de 5 senaste twittren.

Hoppas att ni alla har det bra nu när sommmaren är här! I min snara framtid ska jag än en gång till GöteborgsOperan där jag och nägra vänner till mig ska se Romeo & Julia, ser mycket fram emot det. Men något som jag ser ännu mer fram emot sker om lite mer än två veckor då jag än en gång flyger över till den underbara staden London. Åker dit för att studera en vecka, men kommer förhoppningsvis även att ha tid att se lite musikaler.

Går allt som planerat så kommer jag även i år att gå på gratismusikalfestivalen West End Live på Leicester Sq den 20e juni. Var där förra året och älskade det. Det var ett mycket bra sätt att få se vad West End har att bjuda på för tillfället. I år på programmet finns bland annat Avenue Q, La Cage Aux Folles, Chicago, Dirty Dancing, Jersey Boys, Shout!, Stomp, Thriller Live, We Will Rock You, Wicked och nyöppnade Sister Act.

http://www.twitter.com/MusikalTeater
musikalteater@live.se

Det blev en kort vår för Spring Awakening

2009-05-13T10:46:00.014+02:00

Spring Awakening, trotts alla bra recenssioner och 5-stjärnor man ser på alla posters, kommer att stänga på West End den 30 maj. Det var i januari som showen först kom till London Off-West End på the Lyric Hammersmith. Ungefär vid samma tid stängde showen på Broadway efter två mycket lyckade år. För de som hade hört om showen från Broadway var det här en vädligt efterlängtad musikal. Diskuterade det här med en vän till mig och vi kom fram till att anledningen till att den inte höll längre måste vara så att producenterna inte vågade satsa mer. Spring Awakening fick aldrig tid att stadga sig i London och marknadsföringen för den var inget vidare, vilket ledde till att showen knappt fick en chans i London. Sedan tycks inte publiken i London ha tagit den till sig på samma sätt man gjorde på Broadway där den blev ett mindre fenomen.

En annan sak som är tråkigt nu när Spring Awakening stänger är att det visar hur dåligt det går för de mindre showerna, speciellt nu under den ekonomiska krisen. I kris har det visat sig att de som går på teater väljer de stora showerna - Phantom, Lion King, Hairspray osv - shower man kan storyn och musiken till. Man vågar inte lägga ut pengar på en show man inte är helt säker på att man kommer att tycka om.

Mitt emot the Novello Theatre där Spring Awakening nu gör sina sista föreställningar, på the Dutchess Theatre har Notes From New York satt upp två shower The Last Five Years (som gick den 6e till 10e maj) och Tick...Tick...BOOM (som går nu från den 13e till 17 maj), även dessa mindre teaterproduktioner. Har en vän som är med och producerar båda showerna och från vad jag har hört och läst (om the Last Five Years) gick produktionen jättebra. Vet inte hur informativt det här var för er, men jag är glad för deras skull. :)

En show, som nyligen öppnade på the Palace Theatre i London, som det dock bara går bättre och bättre för är Pricilla the Queen of the Desert som nu har förlängt sin bokning.

Läste i Metro för några dagar sedan att Måns Zelmerlöw har fått en roll i Chicago på West End. Vem visste att han kunde sjunga? hehe, skämt åsido, lycka till för honom. Han fick ju rollen genom att göra auditions för den så det är ju knappast så att han fick rollen eftersom att han är känd från Idol i Sverige. Alltid kul med lite svenskar på West End också.

Förhandlingar pågår mellan Björn Ulveaus och produktionsbolag om att få Kristina från Duvemåla till New York. Björn förnekar inte heller att Helen Sjöholm är uppe för rollen som Kristina. På internet pratas det om ifall hon inte är för gamal för att göra rollen. De som inte håller med säger att eftersom att hon har talangen så spelar hennes ålder eller utseende roll. Jag håller inte med. Jag håller med om att Helen Sjöholm är en väldigt duktig skådespelerska, visst. Men jag tror att det finns mycket talang inom musikalteater runtom i Sverige och jag tycker att det är dags för en ny generation att ta över scenen.

HTB-festivalen startade idag i Göteborg. I teaterväg fanns det två mindre produktioner på Göteborgs Stadsteater, men vad jag blev lite intresserad av sker på GöteborgsOperan på lördag. De har valt att kalla det "Musicals goes gay" (som om det vore något nytt) och kommer enligt programmet att vara: "Ett musikalprogram med homosexuella kompositörer med artister från GöteborgsOperans Mary Poppins ensamble." Detta tar plats i foaljén nu på lördag, den 16e, mellan kl 12:30 och 13:30, fri entré. Klicka här för att läsa mer om HBT-Festivalen i Göteborg.

Jukebox Musicals

2009-05-11T18:22:00.016+02:00

En Jukebox musical är en musikal med redan skapad musik. Oftast består en Jukebox musical av musik från ett specifikt band eller årtionde. Bland exemplen på jukebox musicals finns bland annat Mamma Mia! med musik av ABBA, Movin' Out med musik av Billy Joel, Priscilla Queen of the Desert - the Musical med musik från 80talet.

Eller de två Jukebox musikalerna jag såg i London i månadsskiftet:
Jersey Boys med musik av Frankie Valli and the Four Seasons
och We Will Rock You med musik av Queen.

Det var inte första gången jag såg Jersey Boys. Sett den 4 gånger nu faktiskt. Har redan gjort ett inlägg om den [07/02/09] men har lite saker jag kan tillägga efter att ha sett den fler gånger.

Först och främst så har the Prince Edward Theatre den trevligaste personalen jag någonsin stött på. Oavsett vad det har varit (allt från borttappade plånböcker till avbokade biljetter) så har de alltid kunnat hjälpa mig. Detta ska vara en självklarhet, men i vissa fall (på vissa andra teatrar jag inte ska nämna) så är det tyvärr inte så. Blev även förvånad av att en utav the ushers var norsk. Mycket trevlig kille!

Hur som helst. Tog med mig 9 personer att se den. Ingen utav vilka hade hört talats mycket om den innan, och många utav dem var väldigt skeptiska. Vissa utav dem sa till och med att de inte tycker om musikaler. Men i slutändan kom de alla ut ur teatern och älskade den!

Har nu sett de fyra huvudrollsinnehavarna - men fortfarande inte alla samtidigt! Det är då alltid någon som är på semester eller, som när jag såg den förra veckan, sjuk! Men Jersey Boys har väldigt bra understudies som gjorde sitt bästa att fylla rollerna, att fylla the fantaaaastic jaaackets.

Glenn Carter som Tommy DeVito. Wow! Jag har tidigare sagt att jag inte kunnat se honom som Tommy då han (1) fortfarande är Jesus för mig (efter att ha spelat Jesus i Jesus Christ Superstar på Broadway, West End och på film) och (2) för att jag såg Ben Wheeler som Tommy de första två gångerna jag såg showen i januari. Men på scen märks det tydligt att han är den mest erfarne av de fyra och han gör sin roll övertygande och gripande.
Lite roligt var det i första akten när han vid ett tillfälle skulle säga "Bobby" men råkade säga "Tommy". Ryan (som Frankie Valli) tog några extra sekunder på sig innan han sa sin nästa replik och lade lite extra betoning på ordet "Bobby" i följande mening. Under hela resterande scen hade Glenn ett stort flin i ansiktet och var, såg det ut som, väldigt nära på att brista ut i skratt. Jag älskar live teater!

Större delen av skådespelarna från första året stannade för ett andra, men ett nytt ansikte på scenen var Christopher D Hunt. Första föreställningen hade jag Chris som Nick Massi och andra föreställningen hade jag honom som Bob Crewe. Han gjorde ett riktigt bra jobb i båda rollerna, men jag måste ändå säga att jag föredrar orginalskådespelarna. Mycket trevlig kille, dock!

Stephen Ashfield (Bob Gaudio), Philip Bulcock (Nick Massi) och Ryan Molloy (Frankie Valli). Har inte tillräckligt bra ordföråd för att beskriva hur bra de (samt musikalen) är! Helt underbar! Har fortfarande inte träffat någon som inte älskat denna musikal efter att ha sett den.

Har fortfarande idéer i mitt huvud om att få denna musikal överförd till Sverige. Om någon känner en musikalproducent i Göteborgsområdet som är öppen för nya idéer så vill jag gärna bli presenterad för denne!

Igår [10/05/09] släppte Ryan Molloys hemsida ett officiellt podcastavsnitt med information om en ny CD Ryan kommer att släppa. CDn kommer att heta "Ryan Molloy sings Frankie" och kommer att släppas inom några månader. Ryan kommer alltså att spela in Frankie Valli and the Four Seasons låtar, men vilka låtar som kommer att vara med på CDn är inte klart än. Det kan du nu vara med och rösta om på Ryans hemsida. http://www.ryanmolloy.com/

Hur som helst. Det var Jersey Boys. Den andra musikalen jag såg förra veckan var We Will Rock You. Jag har en vän, Andrew Edwards, som är med i denna musikal och han kunde därför fixa House Seats (bästa platserna i teatern för mycket bra pris) åt oss.

Jag har varit väldigt skeptisk mot denna musikal och även efter att ha sett den vet jag inte helt vad jag tycker om den. Jag har aldrig riktigt varit sugen att se den då jag för det första inte gillar jukebox musicals... Kanske ska börja med att förklara varför jag inte gillar jukebox musicals. Det är väldigt simpelt egentligen och kommer ner till en sak. Storyn!

En musikal som bygger på redan existerande musik där man försökt knyta samman dessa låtar till en handling har aldrig riktigt fungerat för mig. Ta Mamma Mia! till exempel. Musik av ABBA, ett utav världens populäraste band. Redan där vet man att folk kommer att gå och se den, oavsett hur värdelös storyn är. Och ni måste erkänna att storyn inte är något vidare! En tjej som bor på en grekisk ö, ska gifta sig och har 3 potentiella pappor... Hur många skulle gå och se den om den inte hade ABBA låtar?

Å andra sidan har vi en utav mina favoritmusikaler, Jersey Boys, som även den klassas som en jukebox musical. Men vad Jersey Boys har som många andra jukebox musicals saknar är just en bra story. Skulle man ta bort musiken så skulle den fungera minst lika bra som pjäs!

Så, när jag gick in för att se We Will Rock You på the Dominion Theatre i London förberedde jag mig för att se en konsert. Jag var inte så mycket ute efter musikalen så mycket som musiken, då jag är ett stort fan av Queen. Flera personer jag pratat med har tipsat mig om den här musikalen. WWRY tycks vara en musikal som även icke-musikal-älskare tycks ha hört om och gått på. Som en sorts turistattraktion för svenskar.

Vad jag hade hört när det kom till storyn var att den utspelade sig i framtiden. Inte ens det fick mig att inse att vad jag såg på var i själva verket en Science Fiction musikal. Det var laserstrålar, rymddräkter och det var flera gånger jag satt och tänkte för mig själv "vad i hela friden är det jag ser på?".

Vet att det var någon/några på Jersey Boys som hade klagat på att det var lite högljutt. Jersey Boys kommer inte ens i närheten av hur högljudd We Will Rock You är. Redan i Front of House sitter det lappar som varnar att man kan få hörselskador och att man ser showen på egen risk. Jag själv är ung och klagar verkligen inte på ljudnivån, men känner folk som vägrar se showen just pga detta.

Klockan var halv åtta - showen skulle precis starta. Vi satt på våra parkettplatser och skulle precis stänga av våra telefoner när Nicks telefon ringer. Det var Andy som ringde från backstage på teatern. De hade tydligen tekniska problem med en hiss på scenen som inte ville fungera, så han sa att en karaktär kanske skulle få göra sin entre från ena sidan av scenen istället för upp ifrån golvet. Showen började 10 minuter för sent, och som Andy sa så kom Killer Queen gåendes in på scenen istället för att komma upp ur golvet. (Jag märkte dock ingen skillnad då jag inte sett showen tidigare)

Showen började som vilken SiFi film som helst med text på en skärm flygandes genom rymden om vad som hänt innan vi slängs in i berättelsen. (En sak måste jag säga redan nu, att oavsett hur löjlig den här musikalen känns så har den hysteriskt roliga skämt!) Viktiga årtal kommer upp, de börjar på 1900talet med lite rockhistoria, kommer upp i 2000talet då X-Factor styrde musikindustrin och vidare in i framtiden då rockmusik förbjuds och tillslut glöms borts, och all musik som görs och spelas i framtiden ska vara strukturerad, datorstyrd och övervakad.

Berättelsen startar 300 år in i framtiden. Jorden har bytt namn till "Planet Mall" och ägs och styrs av Globalsoft Corporation. I klassen som ska ta studenten på universitetet finns bland alla Ga Ga Kids en person som sticker ut. Han kallar sig för Galileo Figaro och han hör konstiga ljud och texter i sitt huvud som han inte förstår sig på. Han vägrar vara som alla andra och blir tillslut arresterad av Commander Khashoggi som är ledare för Globalsofts poliskår. På denna skola finns det även en annan fritänkande person som även hon blir tillfångatagen. Gallileo döper senare henne till Scary Bush... jag menar, Scaramouche.

I rollen som Galileo hade jag Jon Boydon som var understudy för Ricardo Alfonso, som var sjuk dagen jag såg showen. Men jag klagade inte. Jon Boydon är helt otrolig! Hans scennärvaro och framförallt hans röst. Det är något som även går till alla i showen. Möjligtvis de bästa rösterna jag någonsin hört i en musikal. Måste speciellt nämna Sabrina Aloueche som Scaramouche, Mazz Murray som Killer Queen och Rachel Tucker som Meat.

Rachel Tucker är även känd ifrån tvprogrammet I'd Do Anything; BBC's search for Nancy. Jag var en utav de som tänkte att hon fick rollen i WWRY eftersom att hon varit med i tv och kunde därför locka en bredare publik. Men vad jag inte visste, som Andy upplyste mig om, var att hon var uppe för rollen några år tidigare, innan I'd Do Anything. Hon var bland de tre sista kvar efter alla auditions, men tillslut gick rollen till någon annan. Nu fick hon rollen och gör den grymt bra!

Scaramouche och Galileo rymmer tillsammans då de inser att de båda är lika... olika. De rymmer och träffar Rachel Tuckers karaktär Meat och Matthew Collyers (understudy för Ian Carlyle) karaktär Brit. De inser att Galileo är den "utvalde" och tar med honom för att träffa de andra utstötta, rockarna.

Musikalen är fullpackad med Queen hits, men en låt som saknades, som jag trodde skulle vara med, var the Show Must Go On. Annars är de flesta utav Queens populäraste låtar med. Bohemian Rapsody är dock inte med, men innan ni blir för besvikna så gör de ett extranummer efter att showen har slutat och sjunger hela den låten (vilket enligt mig var den bästa delen av showen).

De har gjort några ändringar i låtarna för att få dem att följa handlingen och för att passa in i 2300talet. En ändring som fick mig att skratta (vilket inte var menat att vara roligt) var hur de i låten Killer Queen hade ändrat textraden "Just like Marie Antoinette" till "Surfing on the Internet".

Det är Ben Elton som skrivit manuset och jag fick veta att han är inne ungefär en gång i månaden och lägger till och tar bort saker för att hela tiden hålla musikalen uppdaterad och för att den alltid ska kännas ny. De hade nyligen lagt till några Facebook skämt. "What if I don't want to be poked?!" "Huuuh..? But everyone wants to be poked!"

Ljudet är högt och ljusdesignen är den bästa i West End. Det är stort, maffigt och futuristiskt. Jag är fortfarande inte säker på vad jag tycker om den. Om han hatar den eller älskar den. Höjdpunkterna var skämten, men den föll på storyn. Ska se om jag kan se den igen och får säga vad jag tycker efter det. Nu är jag inte säker på någonting känns det som.

Fick reda på att the Dominion Theatre har skrivit ett kontrakt med Queen vilket lyder att the Dominion får spela WWRY så länge de vill. De äger rättigheterna. I en scen i showen pratar karaktären Pop (spelad av Garry Lake) om Queen och en utav hans repliker lyder "Och de satta upp en musikal på the Dominion Theatre i London som gick i 150 år!".

De firade nyligen 7år i London och musikalen är fortfarande mycket populär ("stående ovation varje kväll"), vi får väl se om den håller i 150.

Har du sett Jersey Boys eller We Will Rock You? Har du något du vill tillägga eller komentera. Skicka ett mail till musikalteater@live.se

Spamalot till Sverige

2009-05-11T01:18:00.002+02:00

Läste precis att Spamalot ska öppna i Sverige. Får hålla mig kort, måste verkligen komma i säng (ska upp om 3 timmar).

Bygger på Monty Python filmen The Holy Grail.
Den stängde både på West End och Broadway i januari i år. (pga den ekonomiska krisen)
Öppnar på Nöjesteatern i Malmö den 24 September 2010.
Det går att boka biljetter redan nu.
Negativt är dock att de endast har en prisklass, och en relativt dyr sådan. 610kr/biljett.
Skådespelarensambeln inkluderar Anders Jansson, Johan Glans, Johan Wester och Adde Malmberg

http://www.spamalot.se/

Allt jag kan säga i nuläget är att jag är tveksam.

The Producers i Berlin

2009-04-23T17:09:00.007+02:00

Blev mycket glad när jag såg att jag hade fått några meddelanden skickade till musikalteater@live.se. Ett utav dessa mail kom ifrån Kristoffer som bifogade en länk samt ett mycket intressant ämne att diskutera.

"http://www.expressen.se/noje/1.1541071/det-varas-for-hitler-i-berlin

Ja, jag undrar hur berlinarna kommer att ta detta, eftersom att de troligtvis redan skäms för vad deras förfäder gjorde mot världen. Kommer den att uppskattas eller inte?"

The Producers: Det våras för Hitler kommer alltså att öppna på Admiralpalatset mitt i Berlin. För nästan 70 år sedan satt Hitler själv och såg en operett på denna teater. Hur kommer folk att ta det?

Jag tycker att det är otroligt viktigt att vi minns förintelsen och gör vad vi kan för att stoppa all rasism och nazism som fortfarande finns! The Producers har spelats i flera länder, inklusive Sverige, till mycket goda recensioner. Frågan om den kommer att anses upprörande i Berlin tycker jag har ett självklart svar. Självklart inte!

The Producers gör narr av Hitler, och i Expressens artikel låter det som att det är det som tyskarna inte kommer att gilla. Tyskland är idag lika nazistiskt som vilket annat land som helst. Man är inte stolta över sin historia, och jag tycker att det är tid för oss att sluta klanka ner på Tyskland. Det är en helt ny generation som fått ärva skammen. Frågan om vad berlinarna kommer att tycka om musikalen som gör narr av deras forna ledare. Jag tror att de kommer skratta och uppskatta den lika mycket som vilket annat land i världen.

Jag hoppas att musikalen kommer att gå bra i Berlin. Jag tycker att det, om något, kan visa att Tyskland har förändrats. Att inte sätta upp den, å andra sidan, hade varit värre! Att inte sätta upp den och låtsas som om förintelsen aldrig hänt! Det finns ett uttryck som säger att om man inte kan skämta om något så kan man inte heller ta det på allvar. Jag tycker att det stämmer väldigt bra i det här fallet.

The Producers öppnar i Göteborg i höst efter ett väldigt lyckat halvår i Stockholm. Kan inte vänta på att få se den i höst!

Vad tycker du? Komentera i bloggen eller skicka ett mail till musikalteater@live.se för att få det publicerat här.

Bloggens monopol försvinner!

2009-04-11T16:54:00.007+02:00

Vad jag ville från början med den här bloggen var att försöka sprida intresset för musikal teatern i Sverige. Jag vill sprida kunskap och nöje. Jag vill hålla personer som inte är så insatta lite mer uppdaterade och jag vill få folks intresse att blomma. Sedan kan jag erkänna att jag kanske inte är den bästa personen att göra detta. Jag jobbar inte med musikal teater, jag är inte skådespelare eller är journalist för någon musikaltidning - jag är idag endast ett stort, dedicerat fan med ambition att ta mig in i industrin inom några år.

Ändå jobbar jag med att försöka hålla igång den här bloggen. Men är det något man snabbt lär sig i en bransch som denna är att man kan inte klara allt ensam. Visst kan jag ge er mina åsikter och observeringar, men jag tycker inte att detta räcker. För jag vill lika gärna höra era åsikter och upplevelser som att få ut mina.

Så vad jag tänkte göra är att göra det möjligt för er att få in era inlägg i den här bloggen. Har du något att säga till om? Har du varit på en musikal nyligen som du skulle vela berätta om? Har du hört något rykte du gärna vill dela med dig av? Har du en recension av en musikal, person eller recording du skulle vela publicera? Det kan vara vad som helst, bara det är musikal teater baserat.

För att publicera ett inlägg är allt du behöver göra att skicka ett mail till
musikalteater@live.se
Skriv en lämplig titel, ditt namn och ditt inlägg.

Jag kommer att publicera inlägget om jag tycker att det är lämpligt och ert namn kommer då att publiceras i samband med inlägget så att folk inte tror att det är jag som skrivit det. Vill du inte ha ditt namn publicerat utan önskar att vara anonym går det självklart bra, skriv bara detta någonstans i mailet.

Sedan funderar jag även på att ibland publicera frågor som jag skulle vela höra era åsikter om. Mer om detta senare när jag kommit fram om och hur jag ska göra det.

musikalteater@live.se kommer även att fungera som feedback. Har du några åsikter om bloggen, något att klaga på eller vill du bara berömma mig för mitt arbete så går det bra att skriva dit. Har du tips på ett musikal ämne du skulle vela att jag ska skriva om så kan du skicka dina idéer dit.

Jag hoppas på att få mer liv i bloggen och mer engagemang från både min och er sida. Ser fram emot att höra från er! Glad påsk!

Producers, Recordings och Cast Changes

2009-03-26T21:17:00.019+01:00

Jag har flera blogginlägg (och recensioner) jag jobbar på, men får aldrig riktigt tid att skriva klart något utav dem, än iallafall. Men jag kände att det började bli lite för länge sedan jag uppdaterade senast, så jag tänkte skriva ett snabbt inlägg om vad som hänt på senaste tid.

Efter att jag och en vän varit på Valhalla i Göteborg bestämde vi oss för att ta oss något att äta på stan. Det var fint väder så vi bestämde oss för att, istället för att ta spårvagn, gå. Vi tog oss upp mot Avenyn och förbi Stadsteatern, där I Väntan På Godot för tillfället går, förbi Stadsbiblioteket och förbi Lorensbergsteatern där något fångade min blick som fick mig att stanna i mitten av gågatan. Jag såg en poster som jag sett varje dag i flera månader nu hängandes på olika stationer runt om i Sverige. En poster om en musikal jag längtat efter att få se enda sedan jag först hörde talas om det. En musikal som gick i Stockholm och som jag (med en uppkommande London resa i april) visste att jag inte skulle ha råd med att åka upp och se; Mel Brooks' The Producers!

Denna poster hängde nu på Avenyn utanför Lorensbergsteatern i Göteborg. Under postern läste jag två datum; 19 mars och 24 september; Biljettsläpp och Premiär. Jag sprang ikapp min vän som knappt hade märkt att jag hade stannat och med entusiasm berättade jag allt om giriga producenter, blonda svenskar och sjungande och dansande nazister när vi gick nerför Avenyn mot Kungsportsplatsen. Jag kan inte vänta på att få se den i höst!

West End productionen av Oliver! som jag såg i London i januari (blogginlägg om detta kommer) har släppt en Live Cast Recording. Den är, som man kanske hör, inspelad live på Theatre Royal Drury Lane med publik. Den är inspelad från 3 föreställningar i slutet av december/början av januari som man sedan klippt ihop. Jag rekomenderar alla att lyssna på denna, och för er som har Spotify så finns den att lyssna på gratis; allt ni behöver göra är att söka på "Oliver 2009". Några höjdpunkter att höra på Recordingen är Rowan Atkinson (som Fagin) sjunga You've Got To Pick A Pocket Or Two och Reviewing the Situation; Jodie Prenger (som Nancy) sjunga As Long As He Needs Me; Burn Gorman (som Bill Sykes) sjunga My Name; och de stora emsamblenumren Food Glorious Food och Consider Yourself. För att komma till saken så är alla låtar helt enkelt värda att lyssna på!

Shrek the Musical, som öppnade på Broadway i december förra året, har släppt sin Original Cast Recording. Jag har väntat på den här musikalen sedan jag först hörde talas om den för ungefär ett år sedan. Jag är ett stort fan av filmerna och dess utom har den en mycket imponerande cast och crew. Nu har lyssnat igenom recordingen, jag har sett flera klipp på YouTube, jag har lyssnat på en interview med en person som har sett den och jag har hört och läst mycket om den. Jag måste säga att recordingen är lite utav en besvikelse. Den har en del smarta och roliga texter men jag tyckte inte att låtarna stod ut på något sätt. Musiken är väldigt Broadway och inga av låtarna är särskillt minnesvärda. Jag gillade låtarna när jag hörde dem men när jag stängt ner musikspelaren kunde jag inte nynna en enda melodi, och jag kan inte se ett klart tema i musiken. Trots detta vill jag så gärna impulsflyga till New York och se den! Set designen är otrolig, kostymerna är imponerande, och den är riktigt rolig! De gör flera parodier av andra musikaler i Shrek; I slutet av Lord Farquaards musikalnummer What's up, Duloc gör de en jätterolig parodi av Wicked (detta är ej med på recordingen) där han står uppe i sitt slott och sjunger: "And no one's gonna bring, me down!" Shrek har även blande de roligaste reklamskyltar jag någonsin sett. Ta och prova din musikalkunskap genom att se om du fattar skämten!

Det är Cast Change tider på West End.

La Cage Aux Folles, som vann stort på the Olivier Awards i år, spelas på the Playhouse Theatre i London. La Cage är en väldigt camp musikal om cabaret klubb ägaren George (spelad av Steven Pacey) och hans ledande drag artist och älskare Albin (spelad av tvpersonligheten och programledaren Graham Norton) vars tillvaro förändras då Georges son från ett tidigare äktenskap berättar att han har förlovat sig med en dotter till en konservativ höger politiker. När denna politiker ska komma över för att träffa sonens familj bestämmer sig George och Albin för att de ska försöka dölja sin livsstil.
Musikalen öppnade på West End i oktober förra året och har fått otroligt bra recensioner och vunnit flera stora pris. Den 4 maj kommer dock de två huvudrollsinehavarna att lämna över sina roller till två mycket respektabla skådespelare; Roger Allam som kommer ta över rollen som Albin och australiensaren Philip Quast som kommer att ta över rollen som George.

Den mycket omtalade och älskade musikalen Wicked (kommer blogginlägg om denna också) kommer att ha en Cast Change den 11 maj. Den mycket populära Kerry Ellis kommer att lämna över rollen som Elphaba till Alexia Khadime. Alexia har redan spelat rollen som Elphaba i ett halvår förra året då Kerry Ellis var på andra sidan Atlanten och gjorde rollen som Elphaba på Broadway. Sam Kelly och Natalie Alderson kommer att ta över rollerna som Trollkarlen och Nessarose. Endamblemedlemmarna Alex Jessop och David Stoller kommer att ta över rollerna som Boq och Doctor Dillamond. Dianne Pilkington (Glinda), Oliver Tompsett (Fiyero) och Harriet Thorpe har tillsamans med de övriga skådespelarna förlängt sina kontrakt. Wicked spelas på the Apollo Victoria och bokar nu till 3e april, 2010.

Nu ska jag ta och gå och lägga mig för att jag har en full helg framför mig: en sak jag har på schemat är imorgon då jag åker upp till Örebro för att äntligen få se Sound of Musicals, vilket jag ser mycket fram emot!

Kan väl som sista notis tipsa om att det inte bara är Oliver! Recordingen som ligger uppe på Spotify. Många bra musikaler och konserter ligger uppe för oss att lyssna på. Ta och sök på din favoritmusikal och se om den kommer upp!

Laurence Olivier Awards!

2009-03-09T18:12:00.009+01:00

The Oliviers är det största priset man kan få i brittisk teater, man skulle kunna säga att det motsvarar Tony Awards i USA, eller Oscarsgalan för film. Nomineringarna kom ut för över en månad sedan och igår gick galan av stapeln på Grosvenor House Hotel i London. Många stora namn i brittisk musikal teater, teater och opera var där för att se priserna delas ut till välförtjänta skådespelare, manusförfattare, koreografer och allt man kan tänka sig.

Speciellt värda att nämna i listan av vinnare har vi för bästa manlige huvudroll i en musikal som vanns av Douglas Hodge för La Cage Aux Folles; för bästa kvinliga huvudroll vann Elena Roger för titelrollen i musikalen Piaf. Bästa nya musikal vann Jersey Boys (där Bob Gaudio och Marshall Brickman var på plats för att ta emot priset)!

Full lista på alla som vann i respektive kategori:

Best Lighting Design: The Chalk Garden designed by Paule Constable at the Donmar Warehouse

Best Sound Design: Black Watch designed by Gareth Fry at the Barbican

Best Costume Design: The Histories designed by Tom Piper and Emma Williams at the Roundhouse

Best New Dance Production: Pina Bausch Tanztheater Wuppertal’s Café Muller/ The Rite Of Spring at Sadler's Wells

Outstanding Achievement in Dance: The company of the Royal Ballet of Flanders for their performances in Impressing The Czar at Sadler's Wells

Best New Comedy: God Of Carnage by Yasmina Reza, translated by Christopher Hampton at the Gielgud theatre

Best Set Design: August: Osage County designed by Todd Rosenthal at the National Theatre, Lyttelton

Best Performance in a Supporting Role in a Musical: Lesli Margherita for Zorro at the Garrick theatre

Outstanding Achievement in an Affiliate Theatre: The Royal Court theatre’s production of The Pride, Jerwood Theatre Upstairs

Best Performance in a Supporting Role: Patrick Stewart for Hamlet at the Novello theatre

Best Actress: Margaret Tyzack for The Chalk Garden at the Donmar Warehouse

Best Actor: Derek Jacobi for Twelfth Night, Donmar West End at the Wyndham's theatre

Best Company Performance: The Histories directed by Michael Boyd at the Roundhouse

Best Theatre Choreographer: Steven Hoggett for Black Watch at the Barbican

Best Revival: The Histories directed by Michael Boyd at the Roundhouse

Best New Opera Production: English National Opera’s Partenope at the London Coliseum

Outstanding Achievement in Opera: Edward Gardner for conducting English National Opera’s Boris Goduinov, Cavalliera Rusticana, Der Rosenkavalier, I Pagliacci, Riders To The Sea at the London Coliseum and Punch And Judy at the Young Vic

Best Actress in a Musical: Elena Roger for Piaf at the Donmar Warehouse and Vaudeville theatre

Best Actor in a Musical: Douglas Hodge for La Cage Aux Folles at the Playhouse theatre

Best Entertainment: La Clique at the Hippodrome

Best Musical Revival: La Cage Aux Folles, music and lyrics by Jerry Herman, book by Harvey Fierstein, based on the play "La Cage Aux Folles" by Jean Poiret, at the Playhouse theatre

Best New Play: National Theatre of Scotland’s Black Watch by Gregory Burke at the Barbican

Best Director: John Tiffany for Black Watch at the Barbican

Best New Musical: Jersey Boys The Story Of Frankie Valli And The Four Seasons book by Marshall Brickman & Rick Elice, music by Bob Gaudio, lyrics by Bob Crewe at the Prince Edward theatre

The Society’s Special Award: Sir Alan Ayckbourn

Jag måste säga att det är lite tråkigt att ett såpass stort event inte får alls så mycket publicitet som jag tycker att det borde. Tony Awards sänds på bästa sändningstid live när det går i USA. Här var det enda sättet att någolunda kunna följa det live medans priserna delades ut var via What's On Stage's hemsida. Men detta visar väl att teater inte är något jättestort i dagsläget vilket jag tycker är mycket tråkigt. Skulle man ta och ge allmänheten en blick in i teater så kanske fler skulle bli intresserade.

Jersey Boys vann Best New Musical på the Oliviers

Rykten bekräftade!

2009-03-09T17:05:00.007+01:00

Kom hem till mycket goda nyheter idag!
Ryktena om att Avenue Q ska öppna på the Gielgud Theatre i juni är sant! Förövrigt kommer den nuvarande casten och dockorna att stanna. Den kommer att öppna igen den 1a Juni i år.

Tydligen har Avenue Q dragit in mer de här senaste månaderna än några andra månader de gjort sedan de öppnade. Avenue Q kommer att boka till den 26e September till att börja med och biljetterna släpps imorgon, tisdag den 10e mars. Avenue Q är kända för att erbjuda de billigaste musikalbiljetterna i London (£10-£39) och de kommer fortfarande att hållas billiga, dock är de billigaste biljetterna något dyrare (£15-£39). Jag har inte varit på the Gielgud tidigare men jag antar att de biljetterna har bättre sikt än de på Noël Coward.

Jag hörde för några dagar sedan någonting om att alla kulisser skulle shippas ner till Australien, där Avenue Q öppnar senare i år, när Avenue Q skulle stänga i London. Men nu när det är klart att Avenue Q öppnar igen så är det klart att alliting stannar i London och hur de gör i Australien vet jag för tillfället inte om.

Ni kan läsa mer om nyöppningen och vad Cameron Machintosh har att säga om Avenue Q här:

What's on Stage
Playbill
West End Broadway

I morses när jag satte mig på tåget som ska ta mig till Göteborg så var jag alldeles för trött för att sova, så jag tog en Kupé (SJs tidning) och började läsa. Nära slutet så han jag en helsidesannons av en musikal som har Sverigepremiär i höst som jag totalt har missat att höra om (vilket bara visar vilken dålig koll jag har på vad som pågår i Stokholm). Hairspray kommer att öppna, på svenska, på China Teatern i Stockholm den 17 september i år!

Rollista:
Jessica Heribertsson - Tracy Turnblad
Rolf Lassgård - Edna Turnblad
Morgan Alling - Wilbur Turnblad
Helena Bergström - Velma Von Tussle
Gladys Del Pilar - Motormouth Maybelle

Jag har inte sett filmen, men jag har sett musikalen i London. Ska ta och blogga om det när jag får mer tid.

Sålänge kan ni läsa mer om Sverigeproduktionen och se på interviewer med skådespelarna på den officiella svenska hemsidan.

Rykten och nyheter!

2009-03-04T23:09:00.007+01:00

Tänkte bara hoppa in lite snabbt med några smånotiser.

Kan ta en av de stora nyheterna först, vilket egentligen inte är någon nyhet än utan mer ett rykte. Avenue Q stänger på West End den 28e mars i år, då den stänger öppnar Calender Girls på the Noël Coward Theatre. Men nu ryktas det att Avenue Q kan komma att öppnas på the Geilgud Theatre i juni! Det sägs att den ska öppna igen då biljettförsäljningen ökat sedan de gick ut med att showen skulle stänga. Det pratas även om ifall Cameron Mackintosh skulle ha planerat detta från början för att få mer personer att gå och se den (We Will Rock You i London är kända för att ha sagt att de ska stänga, vad jag vet, minst 4 gånger men sedan ändrat sig då man börjat sälja mer biljetter igen). Jag har hört detta rykte från flera olika håll, även från en som hade en "fairly reliable source", vilket får mig att tro att detta faktiskt kan vara sant. Jag hoppas verkligen att det är sant, men vi får helt enkelt vänta och se vad som händer.

Jag, som stort Jersey Boys fan, har suttit fastklistrad vi deras hemsida i väntan på nyheter (kan påpeka att jag ännu inte fått några). Det finns inget officiellt ännu, men enligt stage door rykten så kommer 8 personer att sluta vid nästa Cast Change, men de fyra huvudrollsinehavarna (Ryan Molloy, Stephen Ashfield, Glenn Carter och Philip Bulcock, + Scott Monello som Frankie Valli alternate) kommer att förlänga sina kontrakt. Enligt Scott Monellos hemsida (http://www.scottmonello.com/) så har han skrivit på kontrakt för ett helt nytt år med Jersey Boys, och man kan genom Stephen Ashfields (http://www.stephenashfield.co.uk/) och Ryan Molloys (http://ryanmolloy.com/) hemsidor läsa mellan raderna att de båda kommer att stanna, vilket får det att verka som om ryktena är sanna. Ryan kanske bara stannar ett halvår dock, men som sagt, inget säkert ännu.

Men det var inte allt gällande Jersey Boys. De har nyligen vunnit flera stora priser och är nu nominerad till det största; the Laurence Olivier awards i hela 5 kategorier. Så det går helt klart bra för showen vilket gör det mindre troligt att de kommer att stänga. Men nu är det så att Cameron Mackintosh's nästa stora projekt är en revival av musikalen Barnum och denna kommer att öppna på The Prince Edward Theatre (vilket råkar vara den teater där Jersey Boys går) år 2010. Vad som kommer hända med Jersey Boys är osäkert, men det kan bli så att den byter teater.
Kan även passa på att gratta Jersey Boys som firar 1 år på West End den 18 mars!

Cameron Mackintosh har blivit trött på skrikande barn och nu kommer låten Temper, Temper att tas ut ur Mary Poppins. Stiles och Drewe har skrivit en ny låt som ska ersätta den (scenen kommer fortfarande vara kvar men med ny låt) och den första föreställningen som kommer att prova den nya låten kommer att bli i Chicago. Fungerar den så kommer den att sättas in i alla övriga produktioner. Temper, Temper (Om du tappar ditt humör på svenska) var en utav mina favoritscener när jag såg Poppins i Göteborg och är, enligt mig, en av de starkaste låtarna på London Cast Recordingen. Jag såg den tidigare i februari för tredje gången med min lillebror som är 10, han hade inga problem med den. Jag tror till och med att jag blev räddare äv vad han blev av den låten. Men han kanske helt enkelt är tuff. Hur som helst, mycket synd att de tar bort den om ni frågar mig. Detta kommer inte att påverka GöteborgsOperans version då den stänger nu i mars.

På the Adelphi Theatre så har Gareth Gates har tagit över rollen som Joseph i Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat efter att Lee Mead (som vann rollen i realityshowen Any Dream Will Do på BBC) slutat i januari. Från vad jag har hört så ska han vara riktigt bra i vad som är hans första roll på West End.

Spring Awakening (som stängde på Broadway tidigare i år) öppnade off-West End på the Lyric Hammersmith Theatre i februari ska nu i slutet av mars öppna på the Novello Theatre i West End. Jag, som svensk, störde mig lite på att de annonserade Lyric Hammersmith produktionen som "the first in Europe" då den öppnade i Karlstad i oktober förra året. För er som inte känner till Spring Awakening så är det en väldigt kontroversiell musikal om 9 tonåringars liv. Jag har inte sett musikalen så jag kan inte ge er mycket mer än så. Men från vad jag har hört så har den fått väldigt delade åsikter, men i tidningar har de fått mycket bra recensioner (då menar jag London versionen, men det gäller även den svenska versionen).

Malmö Operan går ut på turné med Spring Awakening nu i vår. För mer information om turnén och vilka städer den kommer till se deras hemsida; http://www.malmoopera.se/d/1/springawakening

I Sverige finns det en del värt att se i musikalväg. För er som gillar filmerna så går just nu High School Musical på Göta Lejon i Stockholm. På Göta Lejon har även Buddy - the Buddy Holly Musical (vars engelska titel förövrigt är Buddy - the Buddy Holly Story, ja, jag märker ord) haft sin permiär den 12 februari med Brolle i huvudrollen. Jag hade glädjen att se en del av denna musikal under West End Live förra året, och skulle jag haft pengarna så skulle jag stuckit direkt till Stockholm för att se den! Det går fortfarande bra för My Fair Lady med Tommy Körberg och Helen Sjöholm i huvudrollerna som spelas på Oscarsteatern i Stockholm.

Jesus Christ Superstar går just nu i Malmö med Ola Salo som Jesus, men den stänger nu på lördag (den 8e mars). Mary Poppins stänger i Göteborg den 14e mars. GöteborgsOperans nästa projekt kommer att vara en produktion av Guys and Dolls som kommer att öppna i oktober i år.

Vad jag har framför mig i musikalväg är Sound of Musicals, en föreställning från Riksteatern som turnérar i Sverige just nu, vilken jag hade lyckan att vinna biljetter till! Senare i april ska jag på Sverigepremiären av Batboy i Göteborg (http://www.batboy.se/) vilket jag verkligen ser fram emot! I slutet av april/början av maj ligger en resa till London där jag ska försöka ta mig till några musikaler. Så tickar mitt musikalår vidare.

Jersey Boys

2009-02-07T17:17:00.002+01:00

20 Januari 2009. Min födelsedag!

Efter en härlig dag med Vicky och Nick åkte vi in till Theatreland, satte oss på en pub och väntade på att klockan skulle slå kvart i 7 då det var dags att ta sig till Prince Edward Theatre där vi skulle se Jersey Boys.

Jag hade aldrig hört talats om varken Jersey Boys eller Frankie Valli and the Four Seasons tills jag var på West End Live (gratis teaterfestival i centrala London i juni) i somras och fick höra att de var först ut på scen. De släppte bara in ett visst antal människor på Leicester Sq de dagarna och jag köade för att få komma in och lyckades få en bra plats längst fram. Överallt gick folk runt och delade ut gratis WEL-program och röda ballonger med texten "Jersey Boys" på. The Story of Frankie Valli and the Four Seasons. Aldrig hört talats om.

Christopher Biggins kommer ut på scenen och efter en lång introduktion presenterar han det första uppträdandet för dagen - Jersey Boys! Ryan Molloy kommer ut på scenen, musiken startar och han säger "sing along if you know the words". Can't take my eyes off you. Vänta lite.. Jag kan den här låten! Jag finner mig själv med att sjunga med.

Nästa låt Who Loves You. Ut på scenen kommer Jesus! Haha, även känd som Glenn Carter (som spelat Jesus i Jesus Christ Superstar på Broadway, West End och på film). Följd av Philip Bulcock, Kieran Jae (understudy för Stephen Ashfield som var sjuk den dagen) och hela casten. Låten, koreografin, jag är fast. Låten som följer är Oh What A Night (December '63), och vänta lite.. Jag känner igen den här också!

Efter festivalen, efter mer än 20 uppträdanden, så är det den här som fastnade. Jag hann tyvärr inte att se den innan jag behövde flyga tillbaka till Sverige igen. Jag lyckades få tag i Cast Recordingen, jag såg alla videor som fanns på internet och när en vän till mig frågar om jag vill se den på min födelsedag tvekar jag inte en sekund. Självklart!

Även vid denna musikal försökte vi spara så mycket pengar som möjligt. De billigaste biljetterna kostade £21.50, och då kunde vi välja mellan att antingen sitta längst bak (i royal circle) eller längst fram (i stalls). Vi valde att sitta längst fram, och vi kunde inte ha fått bättre biljetter! Längst fram i mitten! Visst att vi inte kunde se deras fötter och fick strålkastarna i ögonen vid vissa tillfällen. Men när "The Four Seasons" uppträder gör de oftast detta längst fram på scen och då fick man, när man satt längst fram, en äkta konsertkänsla och det kändes verkligen som att vi satt och såg de äkta Four Seasons.

Musikalen är verklighetsbaserad och handlar om fyra killar som kom att bli en av Amerikas största popgrupper genom tiderna; om hur Frankie Valli, Nick Massi, Bob Gaudio och Tommy DeVito kom att bli The Four Seasons. Det är en rörande berättelse om vänskap, kärlek, maffian och vägen till success.

Prince Edward Theatre,
19:30, 20 Januari 2009

Scott Monello - Frankie Valli
Ben Wheeler - Tommy DeVito
Stephen Ashfield - Bob Gaudio
Philip Bulcock - Nick Massi

Ryan Molloy gör inte tisdagsföreställningar eller lördagsmatinéer och Glenn Carter var ledig, så vi hade två utav de fyra vilket, när de först kom ut på scen, var en liten besvikelse. Men jag hade inget att vara orolig för. Scott som Frankie var grym och jag har svårt att se Glenn Carter som Tommy DeVito nu då Ben Wheeler verkligen var Tommy för mig!

Ce Soirées-La. Musikalen öppnar med ett franskt rap nummer, en låt som låg på etta på hitslistan i Paris år 2000. Låten är i själva verket en cover på the Four Seasons låten Oh What a Night (December '63). Efter det får man följa The Four Seasons långt innan de blev just The Four Seasons. Det tar hela 40 minuter innan den första hitten, Sherry, spelas och vid det läget har stämningen byggts upp och direkt följer Big Girls Don't Cry och Walk Like a Man. Publiken älskar det och stämningen i teatern är på topp!

Musikalen är uppbyggd så att den berättas ur bandmedlemmarnas synvinkel. Först ut är Tommy DeVito, efter honom Bob Gaudio, följd av Nick Massi och tillsist Frankie Valli. Scenen är väldigt enkel men effektfull och ljussättningen är riktigt bra. Vid ett tillfälle i musikalen står skådespelarna med ryggen emot publiken längst bak på scenen och vi får möjligheten att se det hela från deras synvinkel vikct jag tyckte var väldigt smart gjort.

Jag gick dit för att jag älskade musiken, jag hade egentligen ingen aning om storyn. Jag fastnade verkligen för berättelsen, den är rörande, gripande och rolig! En annan sak jag tänkte på när jag såg den var åldersvariationen i publiken som varierade från ungdommar till 60åringar, och alla verkade tyckta lika bra om den! Jag kom ut ur teatern och tänkte "Oh what a night"!

Vi tyckte faktiskt så bra om den att vi såg den igen på lördagen!

Prince Edward Theatre,
19:30, 24 Januari 2009

Ryan Molloy - Frankie Valli
Ben Wheeler - Tommy DeVito
Kieran Jae - Bob Gaudio
Philip Bulcock - Nick Massi

Glenn Carter var fortfarande ledig och nu hade även Stephen Ashfield gått på semester, men nu hade vi Ryan Molloy som Frankie Valli. Jag måste tyvärr säga att Kieran Jaes performance som Bob Gaudio inte var så bra som den kunde ha varit. Han har en vacker röst och bra skådespel, men han var inte Bob Gaudio för mig. När det kommer till Ryan Molloy så hade jag rätt höga förväntningar på honom efter allt jag sett och hört. Han gjorde mig inte besviken utan levde upp till mina förväntningar och var till och med mycket bättre live än jag hört honom tidigare!

Sedan måste jag ge credit till hela ensambeln som jobbade hårt och spelade många roller varje föreställning. Alla gjorde ett grymt bra jobb i att få liv i de mindre karaktärerna. Vill speciellt nämna Simon Adkins som Bob Crewe och Jye Frasca som Joey, som båda stod ut i sina roller.

En häftig sak med den här musikalen är att jag hade aldrig tidigare hört talats om Frankie Valli and the Four Seasons, men jag hade hört flera utav låtarna tidigare! Aldrig tidigare har det funnits så mycket som en biografi om bandet sedan kom Jersey Boys. 2006 vann broadway versionen av Jersey Boys 4 Tony Awards för Best Musical, Best Actor (John Lloys Young), Best Featured Actor (Christian Hoff), och Best Lighting Design (Howell Binkley). Jersey Boys London har vunnit flera priser och är nu även nominerade till inte mindre än 5 Olivier awards!

Den här föreställning valde vi de billigaste, front seat, biljetterna igen. Den här gången satt vi längst ut på raden, vilket på ett sätt var bättre. Nu kunde vi både se deras skor och fick ingen belysning i ögonen.

Jag älskar lördagsföreställningar! Det är ett helt annat liv och en helt annan stämning i teatern från både skådespelarnas och publikens sida. Extranummret i slutet av showen med hela ensambeln fick hela publiken att ställa sig upp och dansa. Helt underbart!

Jag rekomenderar verkligen alla till att se den här showen!
Jag är säker på att du skulle älska den lika mycket som jag gör!

Avenue Q

2009-02-01T01:01:00.024+01:00

Tog flyget från Göteborg City Airport klockan 10:50 den 19e Januari. Några timmar senare var man ute och drog på stan i London med min goda vän Vicky. Vi hade bestämt att ifall vi hann så skulle vi se Avenue Q samma dag. Vi hann gott och väl, så vi tog oss till Noël Coward Theatre, köpte våra biljetter och gick på "theatre-spotting" tills det var dags att gå tillbaka till teatern.

Det här är inte första gången jag ser Avenue Q. Min femte för att vara exakt. Har sett den tre gånger innan på West End och en gång i Sverige under Riksteaterns turné stopp i Skövde. Avenue Q var den första show jag såg på West End och den kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

För er som inte vet så består Avenue Q av hälften skådespelare och hälften dockor. Det kan låta väldigt skumt för en som inte sett showen tidigare, speciellt då man ser skådespelarna sköta dockorna på scen. Men bara man lyckas få sitt huvud runt det så är detta en show som jag tycker att alla måste se! Den har beskrivits som Sesame Street för vuxna, och även om den innehåller en hel del svordomar, vuxetmatereal och docksex(!) så har den här showen ett riktigt hjärta. Den handlar om att växa upp och acceptera den värld vi lever i.

Om det är så att du vill se den här showen så får du ta och skynda dig då den håller på att stänga jorden över. I Sverige har den redan stängt och turnén är nu över. På West End stänger den, den 28 mars. Är inte säker på hur det är på Broadway och övriga länder den går i.

I alla fall. Vi kom tillbaka till Noël Coward Theatre vid klockan 19 (föreställningen började 19:30), vi köpte oss var sina program och gick och satte oss i Dress Circle baren. Vi ville se så många musikaler som möjligt och för att ha råd med det så försökte vi komma undan så billigt som möjligt med biljetterna. Till Avenue Q bokade vi £10 biljetterna. Jag har haft dessa biljetter tidigare och jag tycker inte att de är så dåliga alls. Noël Coward är en relativt liten teater och vart du än sitter så är du inte mil från scenen. Vi satt på en balkong Stage Left (höger från publikens synvinkel). The ushers (platsvisarna) är oftast mycket trevliga och hjälpsamma och är det så att du har usla biljetter så brukar det oftast vara okej att byta upp dig lite så vidare det inte satt någon annan där (Om du själv ska göra det här försök inte att byta upp dig för mycket! Du har inte betalat för att få sitta på de bästa platsera i teatern och att försöka sätta dig där är bara ohövligt mot de som faktiskt betalat £40 för sina biljetter). Vi lyckades byta upp oss så att vi satt på balkongen, stage left, närmast scenen. Underbara platser om ni frågar mig!

Daniel Boys - Princeton/Rod
Julie Atherton - Kate/Lucy
Mark Goldthorp - Nicky/Trekkie
Joanna Ampil - Christmas Eve
Rachel Jerram - Mrs T
Christopher Fry - Brian
Edward Baruwa - Gary

Jag kan showen näst intill utantill, men vad jag verkligen såg fram emot var att se Julie Atherton. Hon var en av the Original London Cast, men hon slutade med de andra December 2007. Hon kom tillbaka för ungefär en, nästan två nu, månader sedan när Rebecca Lock slutade. Julie är min favorit Kate och hon levde verkligen upp till mina förväntningar. Hon fick mig att gråta av skratt för skämt jag redan hört flera gånger.

Daniel gör en otroligt söt Princeton och den roligaste Rod jag någonsin sett! Han har en otroligt vacker röst och när han sjunger Purpose får det mig alltid att rysa. Hela ensambeln gjorde en riktigt bra föreställning. Den enda jag har ett problem med är Edward som Gary. Jag hade turen att få se Delroy Atkinsons sista föreställning i Avenue Q den 23e Juni 2008 (han hade egentligen slutat en månad tidigare men kom och gjorde en extra föreställning den dagen). Ingen gör en bättre Gary and Delroy! Jag gillar inte riktigt sättet Edward spelar honom på och det känns inte riktigt som om han förstår Garyskämten. Jag tror att han är en för seriös skådespelare (han kom precis från att ha spelat Enjolras i Les Mis) för att spela Gary.

Efter föreställningar brukar jag gå till Stage Door för att få mina program signerade och för att få möjligheten att prata med skådespelarna om föreställningen jag nyss sett. Efter Avenue Q gick vi till Noël Coward Theatre's Stage Door (inte min första gång där) och jag blev mycket smickrad när Daniel kände igen mig och undrade hur jag har haft det sedan sist vi träffades.

Det kommer att bli väldigt tomt när Avenue Q stänger. Det här var troligtvis sista gången jag fick se showen då jag inte ska tillbaka till London förrens slutet av april/början av maj. Men men...

Everything in life is only for now

a Week of West End & 2009

2009-01-31T23:39:00.008+01:00

Jag har inte glömt bort bloggen, jag har bara haft fullt upp. Kom hem i tidsags efter att ha spenderat 8 underbara dagar i London. Under den tiden hann jag med att se 6 musikaler och inte mindre än 8 företällningar!

19/1: Avenue Q
20/1: Jersey Boys
21/1: Wicked (matiné), Les Misérables
22/1: Oliver!
23/1: Hairspray
24/1: Jersey Boys
26/1: Les Misérables

2009. Detta kommer att vara musikalernas år! Kanske inte globalt, då ett flertal musikaler har tvingats stänga på grund av ekonomin, men förhoppningsvis för mig. Hittills har stora hittar som Spamalot (West End + Broadway), Spring Awakening (Broadway) och Hairspray (Broadway) stängde nu i januari. Alla tre har tidigare vunnit Tony för Bästa Musikal. Det är alltid tråkigt när en musikal stänger. Men vi får tänka positivt! När en show stänger öppnar en annan.

The Scarlet Pimpernel

2008-12-14T14:31:00.003+01:00

Har varit utan internet i 8 dagar nu. Men det var precis innan, under den underbara tid då man tog internet för givet, som jag upptäckte denna fantastiska musikal. Jag läste på ett forum där någon nämnde filmen Den Röda Nejlikan (baserad på en mycket känd klassiker som jag missat totalt), och jag tyckte att det lät som en film av min smak. Så jag gick ut på TouTube för att söka efter trailern. Jag knappade in "The Scarlet Pimpernel" i sökfältet och tryckte Enter. Som en glad överraskning var det första klipp som kom upp ett uppträdande på the Tony Awards från musikalversionen.

Never hold back your step for a moment

Never doubt that your courage will grow

Hold your head even higher

And into the fire we go

Jag var fast direkt. Into the Fire. Låten påminde min mycket om Do You Hear the People Sing från Les Mis, och det hade varken med musiken eller texten att göra (eller det faktum att de båda utspelar sig under samma tidsperiod), utan i den adrenalinkicken man får av att lyssna på dem. De är båda inspirerande och motiverande låtar som motiverar folket att stå upp och slåss för det de tror på. Det är när jag lyssnar på låtar som dessa som jag känner mig som en av dem, och man fylls med känslan av att man kan klara allt bara man kämpar vidare och inte ger upp!

Jag fick tag i the Original Broadway Cast Recording och jag har suttit vid datorn och lyssnat på denna medans jag spelat Hjärter, Harpan och Kungen (vilket jag precis förstått mig på) i mitt desperata försök att få lite tidsfördriv utan internet. Utifrån Recordingen kan jag säga att detta är en av de bättre musikalerna jag hört på länge. Musiken komposerad av Frank Wildhorn med text av Nan Knighton inehåller intressanta melodier, vackra duetter och låtar man kan lyssna på om och om igen (det är iallafall vad jag har gjort). Musiken är historisk men ändå modern, och det är trevligt att man även kan höra nationaliteterna i musiken.

Douglas Sills, som spelar huvudrollen Percy/The Scarlet Pimpernel, och de övriga i ensambeln gör sina roller riktigt bra. Även om jag bara hört recordingen så kan jag höra deras skådespel i rösterna och kan därigenom se föreställningen framför mig. Att lyssna på en recording innan man ser en musikal är som att läsa en bok innan man ser filmen. Det ger en en egen bild av hur berättelsen spelar ut sig.

When the world is saying not to, by God, you know you've got to march on

Introduction : Overture/Prologue

2008-12-14T05:42:00.002+01:00

Jag har funderat ett bra tag nu på att starta en blogg. Men jag har delvis haft det fullt upp, men har även haft problem att ta mig tid att göra det. Nu sitter jag hemma utan internet, utan mycket att göra, så jag har fått slut på ursäkter till att inte göra det längre.

Mitt namn är Sandra och vad den här bloggen kommer ha som tema är min stora kärlek - Musikal Teater! Här kommer jag skriva om mina upplevelser inom denna fantastiska konstform. Musikal Teater har varit mitt största intresse ett bra tag nu, och min preferens ligger i West End (Londons teaterdistrikt), och gärna moderna verk även om jag även älskar klassiker. Jag uppträder själv inte utan är för tillfället endast ett dedicerat fan. En dag hoppas jag att kunna jobba bakom kulisserna på en teater, men vi får se vad framtiden för med sig.

Jag vet inte om det bara är jag, men det känns ofta som att teater inte har en plats i det svenska samhället längre. Som att ett besök på någon av landets teatrar tillhör socioteten och är inte det första man kommer att tänka på att göra när man funderar på att gå ut och ha en trevlig kväll. Jag minns den gången då en bekant till mig frågade vad jag hade som intresse och som eventuell framtidsplan och jag svarade "Musikal Teater". Svaret jag fick av honom var en fråga ifall det fortfarande existerade.

Jag tycker det är tråkigt att teater inte får den platsen den förtjärnar att ha. Film är nog en av orsakerna som får personer att ta sig från teatern till biosalongen. Jag är en stor filmnörd och tycker väldigt mycket om det, men jag måste erkänna att det inte finns mycket som slår att sitta inne i en vacker byggnad och se talangfulla skådespelare uppträda på scenen, med en levande orkester, att få se rekvisitan och ljussättningen, att själv kunna välja vad man vill fokusera på och att se kreaktiviteten flöda på scenen. Det är så levande!

Vad jag vill göra med den här bloggen är att dela mitt största intresse med er och, så gott som jag kan, sprida denna fantastiska kultur vidare. För just nu känner jag mig väldigt ensam om att vara så passionerad när det kommer till teater, och framförallt musikal teater (utan att själv vara inne i branchen då). Finns det fler musikal fantaster som mig där ute? Det hoppas jag, och jag hoppas att ni kommer att tycka om min blogg (Det här är mitt första försök på en publicerad blogg.) och att ni kommer att fortsätta att läsa och sprida den vidare.

God Jul och Gott Nytt År!